Klicka här för att komma till forumet

johan 13:05, 4/4 2008

broder daniel forever!

Tove 13:01, 4/4 2008

Vila i frid Anders. Jag gjorde en liten hyllningvideo som tack för allt du gav oss.


Magnus 12:52, 4/4 2008

En till bild...

Carolina 12:46, 4/4 2008

hur hade du styrkan att rädda så många andra liv när du inte kunde rädda ditt eget? du finns alltid kvar hos oss anders! R.I.P

evelina 12:43, 4/4 2008

åh, anders! du var helt fantastisk. det är så tragisk. vila i frid älskling!

Magnus 12:41, 4/4 2008

Jag har lyssnat på BD sedan -95 ungefär, både i medgång och motgång. Anders plötsliga död kom snabbt, hårt och oväntat. Medlemmar har lämnat BD tidigare, om än inte på det här sättet, men BD har alltid repat sig och kommit igen. Den här gången tror jag dock att det blir annorlunda. BD har förlorat det armeringsjärn som höll hela huset stående, och kommer aldrig mer bli detsamma. Vila i frid Anders. Bilden togs på Göteborgskalaset 2005.

frida 12:34, 4/4 2008

vila i frid!

Joel 12:04, 4/4 2008

Egentligen borde det inte kännas allt för illa inuti sej själv när någon man inte dirket känner dör. Trots att jag varken sett eller hört Anders i verkligheten så känns det som om jag känt honom under en längre tid. Hans död gör inte att vi glömmer honom, han kommer att leva kvar i oss alla. I musiken finner vi honom. Tack.

Lina 12:00, 4/4 2008

Fick aldrig chansen att se dig live. Ändå har du (och hela Broder Daniel) förändrat mitt liv. Vila i frid!

Anna 11:59, 4/4 2008

Jag läste det just. Min första tanke var bara \"Va?\". Sedan rusade jag till datorn för att få någon form av bekräftelse. Egentligen har jag inget mer att tillägga, annat än det som alla andra redan har skrivit. Men ändå. Jag träffade Andres en gång. Han signerade min Cruel Town-skiva. Och han var så trevlig och rolig och jag tror att jag inte är ensam om att ha den uppfattningen. Jag skulle vilja beskriva hur mycket han betyde för mig, men orden räcker inte till. Jävla skit. Det var ett par år sedan jag satt och riktogt lyssnar på BD. Men jag vet att jag aldrig mer kommer att lyssna på samma sätt. Jag kommer att rysa vid varje gitarrslinga, precis som när jag gick i sexan och hörde dom för första gången. Jag var en av dom som gick med sjärnor under ögonen och med samma kajaldagar i streck. För det fick mig att må bra. Jag bor i Dalarna, så jag kommer inte att gå till någon Västerbro. Men jag tänder ett ljus på bordet nedanför en BD-poster, sätter på When we were winning, laddar upp en bild på min bilddagbok (rosettastoned) och hoppas att han känner sig saknad och älskad. För det är han. Verkligen.

1  2  3  4  5  6  7  8  9  10  11  12  13  14  15  16  17  18  19  20  21  22  23  24  25  26  27  28  29  30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  52  53  54  55  56  57  58  59  60  61  62  63  64  65  66  67  68  69  70  71  72  73  74  75  76  77  78  79  80  81  82  83  84  85  86  87  88  89  90  91  92  93  94  95  96  97  98  99  100  101  102  103  104  105  106  107  108  109  110  111  112  113  114  115  116  117  118  119  120  121  122  123  124  125  126  127  128  129  130  131  132  133  134  135  136  137  138  139  140  141  142  143  144  145  146  147  148  149  150  151  152  153  154  155  156  157  158  159  160  161  162  163  164  165  166  167  168  169  170  171  172  173  174  175  176  177  178  179  180  181  182  183  184  185  186  187  188  189  190  191  192  193  194  195  196  197  198  199  200  201  202  203  204  205  206  207  208  209  210  211  212  213  214  215  216  217  218  219  220  221  222  223  224  225  226  227  228  229