Coriolis

KAPITEL 1  I  KAPITEL 2  I  KAPITEL 3  I  KAPITEL 4  I  KAPITEL 5  I  KAPITEL 6  I  KAPITEL 7  I  KAPITEL 8  I  KAPITEL 9 

 

De inblandade:

Yarah

Sabah

Faridah

Burundi

Mansur

 

 

Första kapitlet

Vi har fått ett meddelande från Adzem Kemburi. En isfraktare har hamnat på kollisionskurs med en meteroitsvärm och behöver hjälp. (Se utskick). Vi beger oss för att träffa honom på Wahibs Kantina. Strax utanför träffar vi en gumma som säger att ”vi har märket”. Låter inte jättebra tycker vi och känns oroande. Vi går in i kantinan.

Vi hör ett samtal – Adzim som sitter med turban har en diskussion med ett gäng legionärer som hävdar att dom har fått uppdraget. Det blir bråk men Yarah talar dem tillrätta med hjälp av oss andra och vi får iväg legionärgänget. Vi sätter oss och får reda på vad som hänt isfraktaren. Betalning är 20 000 birr om vi accepterar. Efter ett lamt försök att driva upp belöningen landar vi på  21 000. Klockan är 11 och vi bestämmer att vi beger oss vid 15-tiden. Vi stannar kvar och röker lite vattenpipa, chillar och ser på såpopera.

Senare ger vi oss vidare till våra ikoners böneplats där vi ber till våra ikoner. Sabah får kontakt med sin ikon och känner sig upprymd. Hon mår inte lika dåligt längre. Vi möter upp med Adzim vid skeppet och går genom modulerna. All systems are go! Vi ger oss av. 

Sabah lyckas undvika ett skepp som kommer väldigt nära. Det var väldigt tur att vi inte kolliderade!

Skeppsdatorn Mehmet som är lite pratig och inte så tillförlitligt kollar så att inga skepp följer oss. Verkar inte så enligt honom nu i alla fall. Det tar ca tre dagar att ta oss till isfraktaren Odun II.

Under tiden när vi är på skeppet så faller våra ikoner ner helt oförklarligt – vi tar det som ett tecken på att mörkret är ute efter oss. Ganska störande, men vi återgår till våra sysslor. Yahrah försöker ta reda på vad Adzem sitter och läser hela tiden. (Se utdrag)

Den handlade om en prinsessa. Prinsessan av den gyllene staden Kah som försvann.

Ett larm går. Vi får tryckfall – en liten meteorit har flugit genom väggen. Efter en snabb manöver så lyckas vi till slut hitta hålet och täta det. Mehmet vår pratglada skeppsdator säger att vi är nära Isfraktaren. Mehmet som surat visar till slut bilderna på skeppet. Sabah gör ett överslag och tror att det är mindre är 2 timmar tills isfraktaren träffar meteroitfältet och perforeras till döds.

Vi pumpar Adzem på vad han vet om prinsessan. Det visar sig att han fått meddelande om att många i besättningen är döda och att historien om prinsessan kan vara sann. Han tror att prinsessan kan vara en demon, en Djinn.

Vi ser ljus i form av morsekod från skeppets akter och beslutar oss att docka där. Sabah lyckas efter några kritiska minuter ( genom att tillbe sin ikon) att  med nöd och näppe docka. Vi tar på oss våra exodräkter och tar oss in i skeppet. Vi ser långt borta att det kommer ett skepp som jagar oss . Vi har ca 20 minuter på oss att ta reda på vad som hänt. Detta blev plötsligt ett race! Om sagan om prinsessan är länkad till skeppet så måste vi hinna före och undersöka.

Vi kommer in i ett rum med föråldrade paneler och rymdkontrollspaneler. Faridah som försöker söka genom rummet hamnar plötsligt i ett drömläge och försöker ta sig därifrån. Yarah smackar till henne och hon vaknar till. Atallah, en av besättningsmännen som är i rummet säger att skeppet måste förstöras. Vi försöker övertala honom att rädda skeppet. Han vägrar och säger att skeppet är förbannat och aldrig får nå Coreolis och vi är alla dömda att dö. När han går så skjuter vi honom i benet. Han ger sig inte och Faridah skjuter honom. Hennes tålamod tog slut. Vi går till mellandelen och hittar en hiss som kan ta oss till främre delen och kommandobryggan. Det börjar bli bråttom.

I mitten av skeppet drabbar vi samman med ytterligare en besättningsman som anfaller med nån form av pulsborr. Under bön så lyckas Fardiah få iväg ett skott och sätter tre i huvudet. Faridah drar i ett slag sitt svärd och kapar huvudet över ögonbrynen i ett svep.

Vi behöver svetsa upp dörren. Det andra skeppet är nästan framme. Adzem ger oss instruktioner för ritualen som skall fördriva Djinnen som håller skeppet i sitt grepp. Vi tar oss fram i skeppet och fram till kommandobryggan. Det andra skeppet som förföljt oss har nu dockat i främre delen av skeppet.

Från taket så faller den ner någon som liknar en samuraj och börjar svinga ett stort svärd.

Efter en galen strid där samurajen verkar vara en riktigt gammal man så fick vi död på honom till slut. Mannen tog ett stryptag på Sabah, som är skakad men hon lyckas ändå koppla bort alla känslor för att kunna gå vidare.

På kommandobryggan hittar vi kaptenen som sitter framför kommandokontrollerna – han verkar helt katatonisk. Sabah behöver starta styrsystemet för att kunna styra bort skeppet bort från meteroitsvärmen. Kaptenen säger att vi kan besegra honom men inte hans mästare. Hans ögon är svartare än natten.

Vi får igång styrsystemet men Yarah vill att vi väntar med att styra undan svärmen. Hon vill inte att djinnen släpps lös i universum. Hon behöver veta var den befinner sig och se den besegrad först.

Precis då öppnas slussen och gänget från det främmande skeppet gör entré.

Och där slutar vi för idag.

 

Andra kapitlet

Vi befinner oss på kommandobryggan och luftslussen öppnas plötsligt och legoknektarna som vi tidigare träffade kommer in.

Precis i samma stund brakar det till våldsamt när en enorm asteroid smäller in i skeppet och försätter det i en okontrollerad rotation.  Vi spinner ut i rymden. Yarah känner av nåt från befälskabinen en våning upp

Legoknektarna verkar vara riktigt överraskade att vi är här.

Vi funderar inte så mycket på det utan anfaller nästan automatiskt – adrenalinet flödar! Striden pågår och projektiler från vulkankarbinerna yr medan flera asteroider stöter in i det långsamt snurrande skeppet.

Ledaren hos legoknektarna har tydligt fokus på att ta sig upp en trappa till andra våningen där Yarah känt av att ”det är något som dör”. I striden så försöker vi stoppa henne från att komma upp först. Faridah drar sitt mäktiga merkuriumsvärd för att hindra henne. Tumult uppstår när en skeppsarbetare kommer till vår hjälp.

På andra våning i rummet så ser vi prinsessan/demonen/Djinnen svävande i röd klänning. Yarah och skeppsarbetaren kommer upp. Yarah får ett svärd rakt genom armen av en vakt som befinner sig där. Sabah får inte riktigt till sin attack och tillber därför ikonen Skarprättaren och träffar då och fäller legoknekten som är på väg mot henne. Yarah försöker döda vakten men han verkar inte ta skada. Märkligt, mycket märkligt. Djinnen tittar intressant på striden medan den svävar stilla i rummet.

Skeppsarbetaren tar sig fram till Djinnen och Yarah försöker skjuta vakten i halsen för att dekapitera den men lyckas inte. I ett andra försök av Yarah så lyckas anfallet mot vakten och den förvandlas till sand när den dör! Skeppsarbetaren upptäcker att påsarna som befinner sig i hängda på väggen innehåller stora mängder knark.

Plötsligt ser vi en kopia av skeppsarbetaren – vem är vem? Sabah springer upp till andra våning för att undsätta. Faridah sänker ledaren för legoknektarna med ett välriktat svärdshugg och genomborrar henne helt. Blodet sprutar ner de kala vita skeppsväggarna.

Yarah försöker avgöra vilken som är vilken – av djinnen och lyckas, skriker till Sabah – Det är den till höger! Sabah skjuter och träffar men djinnen förvandlar sig till en virvelvind.

Yarah förbereder ritualen vi fick av vår uppdragsgivare.

Djinnen frågar Yarah varför vi slåss. Hon erbjuder oss frihet om vi hjälper henne vända skeppet. Yarah säger att vi kommer inte släppa lös henne i vår värld.

Sabah följer med och Yarah och skeppsarbetaren kommer ner. Sabah lyckas ta sig genom vaktens rymddräkt så blodet börjar flyta. Faridah tar i med svärden och klyver vakten till döds.

Skeppsarbetaren, som heter Burundi, verkar vara en pålitlig och påhittig man.

Plötsligt kommer Djinnen svävande ner.  Burundi kan visa vägen till vårt rymdskepp. Vi tar oss fram genom en luftsluss eftersom vanliga vägen är spärrad. I luftslussen tar vi oss in i  skeppet och när Sabah kopplat loss skeppet så träffar en asteroid  mitten på isfraktaren och  vobblar mot oss – i sista sekund lyckas Sabah ta sig under den exploderande delen och styra ut ur asteroidbältet. Vi har överlevt och styr mot Coriolis.

Nu är det ca en månad senare. Vi hyr rum i trappornas stad. Vi har varit tvungna att laga skeppet. Sabah har träffat sin yngre kusin Ismail. En jättesnäll kille som läser på universitetet. Alla gillar Ismail. Yarah tycker det är jobbigt att vara på samma ställe för länge.

Vi behöver jobb. Det börjar rapporteras att folk med mystiska förmågor börjar försvinna. Minst fem har försvunnit oförklarligt. Skvallret går. Burundi tog med sig något från skeppet. Sabah anförtror sig till gruppen och berättar att hon drabbas av kramper och att det känns som att mörkret håller på att ta henne. Hon är orolig. Tjejerna har även insett att vi har vår menstruation samtidigt eftersom vi umgåtts så länge. Yarah är väldigt inbunden och irriterad.

Burundi verkar ha fått med sig massa knark från skeppet. Han tisslar och tasslar. Det är tre hekto space dust! Svindyr. Värd ca 25000 birr. 

Sabah minns olustigt att hon drömt om ett skepp som liknar en vit fjäril. Ismail hör av sig – han vill träffas. Självklart vill Sabah det. Ismail vill att hon tar med sig gänget. Vi ska träffas på Madame Chais tehus. Tehuset är ett ståtligt ställe med flera våningar och dyr inredning. Ismail dröjer. Sabah försöker få reda på var han är. En bulletin berättar att en till mystiker har försvunnit

En kvinna får syn på oss och börjar springa mot oss. En grupp gardister kommer mot vårt håll. Hon säger nåt osammanhängande om Ismail.

Gardisterna försöker ta med sig kvinnan med våld. Det blir tumult. Sabah försöker få kvinnan att berätta – medan resten av gänget försöker gå emellan. 

En av gardisterna drar sitt vapen. Yarah backar, hon är ju efterlyst. Sabah tvekar. Burundi attackerar dock utan tvekan och ger första bästa en käftsmäll. En av gardisterna skjuter Faridah med ett påsittande skott – detta är inga vanliga gardister! Dom är alltför effektiva. Burundi ligger illa till och får försvara sig. Yarah positionerar sig för att använda sin kraft. Hon använder tekannan och skvätter kokhett te på de falska gardisterna.

Den stora trappan i tehuset rasar ner och vi får hoppa undan för att klara oss. Yarah tar en gaffel och med tankekraft så sätter hon den i ögat på ledaren. Han skriker högt av smärta!

Då kommer dom riktiga gardisterna, och med dragna vapen säger dom till oss att lägga oss på golvet. Kvinnan har oförklarligt lyckats ta sig därifrån, men Yarah försöker följa efter. Vi förs till polisstationen av gardisterna som inte på något sätt går att resonera med.

Yarah tappar bort kvinnan och vet inte var vi tagit vägen. Vi är i häktet. Den jovialiske chefsgardisten låter sig mutas. Han frågar även om kvinnan men vi ger honom inga svar.

Vi tar oss hemåt utan vapen och 1000 birr fattigare.

Och här slutar vi för idag.

 

Tredje kapitlet

Vi tar oss till stuvarcentralen där alla stuvare bor och arbetar.

Allt luktar svett och luftpumparna mullrar och dunkar i bakgrunden. Här jobbas det hårt och miljön skiljer sig väsentligt mot en våning upp och det upprustade kryddtorget. De falska gardisterna förbryllar oss fortfarande.

Som sagt, vi är på väg ner i stuvarcentralen för att hitta Altea. Vi letar efter nån som kanske kan ge oss information. Vi riktar in oss på en smal grabb som står och röker. Han hänvisar till ett kafé, men kommer på att han sett en tjej. Flummig snubbe. Han får några birr.

Vi kommer till en samlingsplats/torg där många av stuvarna brukar samlas. Man har verkligen byggt det lite som ett slumområde – här jobbar och bor man på samma plats. En JÄTTESTOR kvinna med armtatueringar kommer fram till oss. Hon tillhör den gruppering hos stuvarna som organiserar arbetarna coh som kallas ”Fria ligan”. Hennes tatueringar är stora. Bland annat en gripklo.

Det kommer fram en liten hårig krabat som tittar stint på oss. Kvinnan säger att hon vet vem vi menar men tror inte Altea vill träffa oss. Sho-sho som kvinnan heter försöker värva Burundi till arbetarsällskapet ”Fria ligan”. Krabaten (svårt att säga vad det är) snor en av Burundis blänkande verktyg. Burundi ger honom något annat lite mindre som blänker och han blir genast vår vän.

Vi njuter av magdans, bra shish kebab och utspädd arrak.

Den lilla krabaten får några blänkande knappar och annat. Han blir jätteglad och säger att han ska ta och visa var Altea befinner sig. Vi följer naturligtvis med. Vi kommer fram till till massa staplade lårar och en bit ut sitter Altea. Vi säjer hej. Hon har ett dabaranthalsband och fina kläder som tyvärr blivit lite sjaviga. Vi frågar efter Ismail. Hon berättar att hon känner Ismail, och att de firade cykladen och blev kompisar och sådär och började umgås. Altea sjunger och har varit med i Cornelis största talangprogram. Ismail gillade när hon sjöng. Han har berättat för henne att han har ”mystikersjukan”. Ingen vet vad det är – det kan vara en välsignelse. Altea har också en välsignelse. Hon kan känna och få saker att hända med tanken.

Det som hände, berättar hon, var att en man som hette Aram Yafa ville att de skulle träffas utanför ett opiumställe – men han inte där utan gardister istället. Vi får reda på att detta var dom ”falska” gardisterna. Hon flydde och gömde sig. När hon letade efter Ismail i hans studentrum var han inte där men hon hittade hans kommunikator. Men när gardisterna dök upp igen tvingades hon fly. Efter det så inträffade incidenten på kaféet vid kryddtorget.

Vi övertygar Altea att följa med oss till vår lägenhet för där är hon säkrare.

Gravitationshissarna som går sakta upp till spiran och den exklusiva restaurangen Arakam glimrar i centrum av staden. I folkvimlet i trappan vid vår lägenhet ser vi något som vi tycker är skumt så Faridah ställer sig och bevakar medan vi går in i lägenheten. Efter ett tag så ser hon en gardist och en karbinmynning. Vi är övervakade. Faridah meddelar de andra via sin kommunikator.

Vi ska försöka ta oss ut från lägenhetskomplexet genom att försöka se ut som festdeltagare för att sedan skaka av oss våra förföljare. Vi festar oss genom gatorna. Genom dammiga, dunkla gator med ljusslingor dragna mellan de gamla husen lyckas vi faktiskt att skaka av oss dem! Vi slinker in på en magdansbar. Taket glittrar och kvinnliga attribut rör sig i takt med orientalisk techno. Vi beställer massa Dabaranlikör. Efter en stund bestämmer vi oss för att ta oss till Ismails lägenhet imorgon. Men vi behöver vila så vi tänker att vi övernattar där vi är. Etablissemanget vi befinner oss på har säkra rum som vi kan sova i.

Efter en god natts sömn vaknar vi av att Yarah spyr ner toaletten då vi alla har århundradets baksmälla. Bartendern bjuder på ”Gamledabaran-bitter”. Vi mår genast litet bättre. Så ger vi oss av till Ismails lägenhet.

Vi kommer fram till studentområdet och Faridah scoutar av området medan vi väntar. En kvinna i rött hår verkar bevaka Ismails lägenhet. Hon pratar med en stram juridikstuderande tjej som passerar henne. Det ser litet skumt ut. Hon skakar på huvudet och går därifrån. Hon passerar Faridah som frågar henne vad den rödhåriga ville – hon svarar att hon ville sälja en kommunikator. Faridah går fram till henne och efter litet tjafsande så köper hon en standardkommunikator av henne för hundra birr. Det verkar vara Ismails kommunikator.

Yarah får en syn när hon andas in ångorna av Chaiteet. Den är av ett skepp som ser ut som en fjäril.

Vi lyckas hacka oss in i kommunikatorn. Det finns meddelande från en Aram som ber Ismail att han ska komma en timme tidigare till kryddtorget. Altea sa att Aram kan hjälpa folk som har ”magikersjukan”. Vi försöker spåra Aram med hjälp av kommunikatorn och lyckas pin pointa honom några kvarter längre bort.  Vi går dit på promenaden – det är ganska nära – vi behöver inte ens åka med hängbanan. Han bor i en bomodul på tredje våning. Yarah och Burundi går upp eftersom dom har mest social kompetens. Dom blir inbjudna av pappa Aram på baklava och svartlakrits. Yarah förklararar att vi känner Aram via Ismail men pappan är väldigt tveksam till hur vi känner honom. Sabah står och spanar och plötsligt ser hon en man som hon intuitivt ser är Aram. Faridah och Sabah och Altea följer efter – han är på väg hem. Han går in – när han ser Burundi och Yarah så tvärvänder han och flyr. Han lyckas ta sig förbi och ner för trappan men Altea lyckas stoppa pojken. Vi övertygar honom att vi bara vill veta var Ismail är och vad som hänt.

Aram berättar att för några segment sedan, var det några gardister som hade fått reda på att han hade förmågor. Han säger att han gillar att spela – lite för mycket. Gardisterna tog tag i honom och sa att dom skulle avslöja allt för familjen. Och – han skulle få pengar för att spela. 

Samtidigt som han berättar detta så sänder han ut sina känslor under tiden – vi känner hans skam och lättnad när han berättar.

Han berättar att dom som har ”mystikersjukan” tas till sanatoriet. Det drivs av samariterna och patriatet.  Han tror att Ismail kan befinna sig på sanatoriet. Aram säger att gardisterna är grymma och elaka. Efter lite övertalning så får vi numret till gardisterna.

Vi ser plötsligt karbinmynningar som glimmar och dörren blir insparkad! Vi drar oss mot bakdörren. Vi känner igen en av de falska gardisterna. Vi kastar oss iväg. Altea träffas i bakhuvet och faller ner. Hennes gröna ögon är livlösa och blodet rinner ur utgångshålet i skallen. Karbinerna pulvriserar möbler och bardisk av kompositmaterial. Sabah kastar sig över bardisken. Faridah bemöter deras eld och retirerar samtidigt mot bakdörren. Hon träffar, och en arm på gardisterna splittras av höghastighetsprojektilerna.

Vi springer så att lungorna nästan sprängs. Genom grändernas alla vindlingar. Springer mycket länge. Efter ett tag när svetten rinner ner för ryggen märker vi att vi lyckats bli av med gardisterna. Vi märker att Yarah får migrän, nästan som nån skär rakt in i hjärnan. Hon blir blind och tappar det hon håller i och faller ner till marken. Yarah hör toner av en enkel melodislinga som verkar göra otroligt ont.

Vi befinner oss så till slut på kryddtorget. Flera människor verkar ha hört och drabbats av samma sak som Yarah. Vi gissar oss till att dom med ”mystikersjuka/välsingnelse” drabbas av detta.

N är vi känner att läget verkar vara ganska lugnt, så går vi ner till stuvarnivån och tar in på det säkra rummet vi hyr på magdansbaren.

Vi ser på tv att det händer saker. Emissarien är tydligen försvunnen. Människor är mycket upprörda. Det Yarah kände var nog när emissarien försvann. Folk samlas på torget och undrar vad som händer. Rauw – den lille hårige krabaten säger att han känner att nåt hänt. Vi ber honom hålla utkik. Det kommer en ung hen i turban och lämnar över ett brev i mycket exklusivt papper till Yarah. Det är en inbjudan till Alkamaar – den fantastiska restaurangen högst upp i Coriolis. Inbjudan är från Dombare och Excellensen Nigelia Kurahan-Dol-Fahsra.

Vi tar oss till en skräddare som blir alldeles till sig i trasorna när vi säger att vi ska till finaste restaurangen på hela Coriolis.  Han lovar att fixa till oss – vi är där i flera timmar och blir bortkämda och omhändertagna som aldrig förr. Vi ekiperas och ser fantastiska ut. Här har inte sparats på något. Guldbrodyr och fantastiska mönster blandas i en symfoni av färger. Burundi har fått manikyr och klippts så nu är alla spår av slum som bortblåsta.

Vi går till spiran och de glimrande gravhissarna som ska ta oss till toppen av Coriolis. Vi åker sex kilometer upp i hissen – rakt upp till den legendariska restaurangen efter att vi presenterat vår inbjudan för hissoperatören.

Vi befinner oss nu i toppen av Coriolis. Det är bara en glaskupol som skiljer oss från rymden. Den här restarangen är universums i särklass vackraste och mest hissnande plats. Prominenta gäster och fantastiska maträtter blandas med världsrymden.

En stor fetlagd kvinna med ansiktsmålning tar emot oss. Hon har en personlig livvakt bakom sig. Vi välkomnas av Nigelia.

Hon verkar veta allt om oss – absolut allt. Och verkar vilja hjälpa oss.

De tre första förrätterna är de mest exklusiva i galaxen. Kombinationer som gifter sig fantastiskt. En gourmetupplevelse bortom allt rimligt förstånd.

Hennes erbjudande är att vi skall hjälpa henne att ta reda på vad som hänt emissarien eftersom vi har visat oss värdiga.

Vi är intresserade och lovar hjälpa till. Hon ger även Faridah ett löfte om att tar reda på vad som hänt i hennes familj. Men, det kan vara så att de är inblandade. Hon vill även att vi tar oss an sanatoriet och dess verksamhet.

Den konstgjorda gravitationen tar oss vidare genom den fantastiska menyn.

Och där slutar vi för idag.

 

Fjärde kapitlet

Vi befinner oss fortfarande på restaurangen. Vi är precis i monoliten och håller på att avsluta de fem efterrätterna som serveras. Vi är fortsatt helt tagna av mat, dryck och intryck av kupolen och närheten till den svarta rymden.

Tankarna mal i oss om hur vi ska försöka hitta emissarien. Vi kommer eskorteras av Akoba, Nigelias vakt som stått bakom henne under hela mötet.

Vi får en kommunikator som vi kan larma och kommunicera med Akoba. Vi berättar att vi stött på stadsvakter som utger sig för att vara gardister. Nigelia känner dock inte till något om detta. Nigelia vill att vi underrättar henne om vi stöter på dessa igen. Hon säger att vi inte har råd med krig igen. Coriolis lider fortfarande av portalkrigen säger hon, fast det vet vi naturligtvis redan. Sabah är helt borta i mörkret mellan stjärnorna, hon hör inte ett ord av konversationen. Burundi har svårt att passa in om vi säger så. Sju sorters gafflar gör det riktigt besvärligt. Faridah är imponerad av Akoba men försöker verkligen inte visa det, och lyckas hyfsat.

Faridah scannar av rummet. Hon får då syn på ett sällskap som inte verkar passa in: tre personer, en man med bakåtkammat svart hår och slokmustasch, en kurtisan samt en man som ser ut som en typisk livvakt. De bär alla dyra och exklusiva yttre attribut i form av kläder och smycken – men de för sig inte som det klientel som brukar besöka restaurangen. Det är något nyrikt och brackigt över sällskapet.

Vi bryter så småningom taffeln och beger oss, mätta och belåtna efter en himmelskt god middag, ut från restaurangen. När vi kommer ner så sitter ett gäng som ser ut att tillhöra Svarta Lotus (Sabah känner igen dem). Hade inte Akoba varit med så hade vi definitivt attackerats av dem. Vi tar en tvärbana hem och Akoba vinkar av oss. Väl hemma upptäcker vi att Aram tyvärr är borta. Vi får försöka hantera detta under morgondagen. Nu måste vi gå och lägga oss. Som en extra säkerhetsåtgärd så gör Burundi ett försök att gillra ett larm som ser tveksamt ut.

Det är tre dagar kvar till nyåret, dvs cykladen avslutas. Efter frukost kommer Akoba hem till oss och vi beger oss till emissariens våning.  Den ligger på ett våningsplan med en konstgjord sjö med bryggor och stigar. Marmor från Mira och ornamenterade valvbågar ramar in den exklusiva miljön. Vi går in i lägenheten där vi möts av mängder av blod. Yarah och Sabah känner ett obehag redan i dörren. De får ett migränliknande anfall och hör tonerna av en enkel melodislinga. Samma melodi som Faridah hört under gårdagen när hon kollapsade. Vardagsrummet är helt nerblodat medan sovrum och badrum är helt fläckfria och till synes oanvända. Böcker och annat är nervält och del av mosaiken har flera kulhål. Flera kroppar har släpats ut härifrån.

Yarah sätter sig ner och känner av rummet. Hon skakar till efter ett tag. Hon hör tydligt toner som är av betydelse. Burundi försöker koppla upp sig mot säkerhetssystemet för att se om vi kan få nån information från övervakningsfilmerna. Sabah försöker också känna av rummet. Hon hör toner varpå hon genast drabbas av en våldsam huvudvärk och kräks i en vas bredvid baren. Det närmaste kärl hon hittade.

 

På filmerna ser Burundi någon med höknäsa som går in, men det händer inget mer på filmen. Mycket verkar ha raderats. Burundi analyserar systemet och upptäcker snart att det är infekterat av ett datamem (virus).

Faridah, vår erfarna krigare, analyserar skotthål, märken och blodstänk efter striden och tumultet. Det verkar ha varit sex personer samt emissarien inblandade. En vulkankulspets verkar ha styrts ur sin bana och landat i mosaikväggen. Burundi kommer in till oss i vardagsrummet med andan i halsen. Saloitisk teknik verkar ha förstört övervakningen berättar han, och han visar oss bilden av mannen med höknäsa. Faridah känner igen honom direkt.

Mannen på bilderna är Joar Quassar, hennes kusin.

Farah känner när hon pratar om händelsen att emissarien lever. Vi känner oss klara här. Utanför lägenheten hittar Sabah blodspår som leder till hissen. Blodspåren fortsätter på våning 1 men försvinner på den blanka marmorn. Akoba spårar ytterligare en bit bortåt men de försvinner till slut för henne också.

Vi undersöker vidare och Sabah hittar ett slags ventilationsrör som är ca 120 cm i diameter – vilket är tillräckligt för att en vuxen person kan få plats.

Vi klättrar ner. Vi tar oss sedan många våningar ner via ventilationsröret. Vi når till slut ett utrymme med en lucka i golvet och öppnar den. Nedanför luckan ser vi en operationssal. Det är inte mer än dryga två meter ner till golvet så vi tar oss med relativ lätthet ner i rummet.

Vi letar igenom operationssalen. Yarah kikar ut i korridoren och håller vakt. Vi får alla en känsla av att vi nu befinner oss i sanatoriet.

Och så är det! Här finns en innergård med ett antal dörrar. Vi ser män i Pariatets dräkter, de verkar vara munkar, det vill säga Saloiter röra sig i den här miljön. En kvinna i yngre medelåldern med dok och klänning kommer fram till oss. Vi säger att vi gått vilse, varpå hon ber oss vänta och går sedan iväg. Efter en stund kommer hon tillbaka med en två meter lång och skallig man som har en orm tatuerad.

Yarah frågar om dom botar mystikersjuka här och det bekräftar han att de gör. Den långe mannen blir uppenbart nervös av att vi frågar dem om de som har mystikersjuka och om emissarien. Sabah undrar över Ismail och de förklarar att han inte dök upp till ett planerat möte för två dagar sen. När vi tar farväl, tar Ramas Sabahs hand och smyger över en lapp. Det är ett nummer till en kommunikator och ett meddelande: ”Ring mig. Vi måste träffas!”.

Efter en snabb överläggning bestämmer vi att det är bästa sättet att gå vidare med vad som händer i Sanatoriet. I bakgrunden hör vi från ett nyhetsinslag att Aram har hittats med avskuren hals och ett kryss i pannan. Yarah höjer en skål för Aram. Mycket tragiskt. Vi går tillbaka till lägenheten. När, vad vi tror, är slutet på Ramas arbetspass ringer vi honom. Han svarar inte men vi lämnar ett meddelande.

Vi går tillbaka till Sanatoriet och sätter oss på ett medelstort tehus med lättare förtäring och håller utkik. När Burundi går på toaletten så blir han överfallen av samme man som Faridah såg tidigare under kvällen. Han drar in Burundi bakifrån och kopplar ett grepp om halsen på honom och väser i örat att ha skall ha knarket.

Tumult utbryter i pissoaren. Faridah dundrar in och pekar sin accumulatorpistol mot bjässen som drar sin vulkankarbin, skjuter och träffar Faridah i knät varpå hon faller. Burundi tacklar in bjässen i väggen så att han tappar greppet. Burundi nitar honom sedan och spräcker näsan på honom. Sabah dyker nu upp och med draget vapen skjuter hon och träffar honom i bröstet med höghastighetsprojektiler. Sabah och Faridah skjuter igen och träffar så att han faller in i ett bås. Vi inser att vi måste ta oss härifrån – snabbt. Yarah visar vägen, Burundi hjälper Faridah som har ett splittrat knä.

I tumultet som uppstått inne på tehuset tar vi oss ut och skyndar oss in i närmaste gränd där Faridah läker sitt knä med sin skarabé. Sabahs kommunikator ringer – det är Ramas – vi stämmer träff i Sökarnas tempel vid den quanska vegetationen, i början av fjärde kvartilen på dagen (kl 10 på fm). Vi står och väntar, men Ramas dyker inte upp. Han kommer efter ett tag. Ramas ursäktar att han är sen och börjar prata. Efter ett par sekunder så exploderar hans kranium då han skjuts i bakhuvudet och projektilen splittrar hans pannben. Ur handen trillar ett dataminne. Yarah tar hand om det. Det verkar som de gycklare som rört sig i området är antingen falska gardister eller inhyrda lönnmördare. De anfaller oss nu med full styrka och vi inser att vi befinner oss i ett bakhåll. Sabah träffas i njuren när hon söker skydd bakom bron i vattnet. Faridah tar ett skott i benet men lyckas skjuta två av gycklarna.

Efter en MYCKET hård strid, tar vi oss tillslut skyndsamt därifrån.

Vi tar kontakt med Akoba och berättar vad som hänt. Sen tar vi oss till Ozontorget och hittar ett nytt boende där vi kan vila ut. När vi beställt nya kläder och känner oss lite bättre till mods så tar vi och tittar på materialet på dataminnet. Det handlar om Ismail – han hade en känsla av att han hade fått sina krafter för att de skulle användas i ett syfte. Han hade även fått en uppenbarelse om horisontens undergång och att emissarien skulle visa honom vägen. Vi ser hur broder Ramas försöker få Ismail att förklara –  men han rabblar helt osammanhängande om att det kommer en tid då ”syster vänds mot syster” och annan svårtolkad rappakalja.

På minnet finns även en karta med en vägbeskrivning som leder ner till sanatoriets källare. Det sista är en inspelning med Ramas som beskriver att ett elitkommando från Salos befinner sig på Corealis och att det finns ytterligare ett sanatorie i källaren och att det är dit man fört mystikerna.

Det verkar som att det här är platsen vi letat efter. Det hemliga sanatoriet.

Och där slutar vi för idag.

 

Femte kapitlet

Vi befinner oss i vårt solkiga hotellrum med soffbord i frigolit. I det hotell som ligger i lastområdet. Det är tredje vakten och tre dagar kvar till cykladen.

Vi har nu räknat ut att det är en zylotisk fraktion som kidnappar och dödar en hel mängd människor med mystikersjuka. Vårt nästa mål är källaren till sanatoriet. Vi hoppas att emissarien och Ismail kommer att vara där. Vi pratar med Akobah och bestämmer träff på en större zokbar belägen vid kryddtorget.  Hon berättar att de inte har tillåtelse att operera där och därmed inte kan följa med. Hon råder oss att iakkta försiktighet.

Det har uppstått oroligheter utanför baren. Tumult. Gardisterna kommer och lugnar ner mobben.

Vi tittar mer på materialet med lösryckta fragment med Ismails svar där han pratar om mörkret. Källaren är nyckeln. Naturligtvis!

Vi förbereder oss och planerar för att gå in i sanatoriet. Målet är att hitta källaren och den bästa tiden är vid första vakten (typ fyra på morgonen).

Väl där går vi in via entrén och ser om vi hittar ett tillfälle att ta oss vidare. Vi försöker se ut som om vi väntar på någon vid den stora receptionen. Vi noterar dörrar som leder vidare inåt.

Burundi har en plan. Han går in på toaletten och skapar ett litet läckage för att avleda personalen så att vi obemärkt kan ta oss längre in i byggnaden. Det lyckas och receptionisten avleds.

Vi tar oss snabbt in och kommer in på innergården. Tre våningar upp finns det gångar och vi hastar snabbt vidare till operationssalen som vi kom in genom förra gången.

Vi kommer vidare och tar oss neråt i byggnaden. Efter ett par trappor så kommer vi ner till en ståldörr som leder in i något som absolut inte verkar tillhöra sanatoriet. Här nere är det fuktigt och skumt med plåttak och smutsiga väggar. Kablar hänger här och var och det verkar rätt farligt …

Snart befinner vi oss i en stor sal där man verkar kunna docka med ett skepp. Vi tar oss ner för en ståltrappa. Både Yarah och Sabah får ett jättetryck över huvudet och hör toner. Samma toner vi hörde tidigare i emissariens lägenhet. Vi känner att nåt har hänt här. Yarah fokuserar och får ont av det hon känner. Hon känner ljudet av ett skott och när hon tittar så ser hon en vulkanpistol som ligger på en balk.

Vi fortsätter ner. Nerför vindlande gångar. Vi går i nästan en och en halv timme. Då hör vi nåt till vänster. Folk som gnölar och folk som skjuter. Vi smyger fram. Gardister håller på att avrätta bostadslösa som vi gissar tagit sig ner. Vi gömmer oss snabbt i ett rum i närheten och väntar tills gardisterna gått förbi. Vi kollar till människorna som de avrättat och ber till ikonerna för deras själar. Sedan pressar vi vidare huvudkorridoren fram. Vi stannar vid tre hissar. En av dem verkar fungera. Burundi undersöker hissen och hittar ett fel som han fixar till och sedan åker vi 50 våningar ner.

Hissen accelererar, vi får panik men Burundi behåller kylan och lyckas få stopp på den. Dock stannar den så våldsamt så att Yarah slår i väggen vilket resulterar i en mindre blessyr. När vi öppnar hissdörrarna så fladdrar ljuset och det känns som att gravitationen är annorlunda och ganska skakig så här långt ner. Sabah försöker fixa hissen men lyckas laga sönder den så att den börjar falla igen. Tack och lov var det inte så långt till botten och vi slår oss bara litet grand. Skithiss. Dörrarna hasar åt sidorna. Vi kliver ut.

Utanför möts vi av lampgirlanger i taket och rakt framför oss ser vi en stor stålport med typisk zenitisk konst. Vi hör genom porten röster och folk som mumlar. Kanske är det sång. Vi knackar på och två biffiga kvinnor öppnar. Dom är helt klart biomodifierade. Dom undrar naturligtvis vad vi gör här och berättar att vi befinner oss på den tredje sfären hos drottningen Elmeda. Vi kommer in i en stor sal med ett antal tält som ser rätt dåligt uppsatta ut. Utmärglade människor och barn bor här. Facklor och ljusslingor lyser upp.

Vi kliver In i ett tält där en kvinna sitter i en pilotstol som sprayats i guld. Kvinnan har på sig en blå klänning och hon har en gigantisk kobra på armen. Bakom har hon två netraker, vargliknande varelser som brukar användas i strid. Ingen vet var netraker kommer ifrån.

Vi presenterar oss och berättar att vi letar efter Sabahs kusin. Kobran på drottningens arm tittar stint på oss och ser ut att förstå. Hon säger i samråd med kobran att hon kanske kan hjälpa oss. Om vi hjälper henne. Det finns en väldigt besvärlig person som heter Rau av rasen som kallas Skavara. En sådan liten varelse som vi träffat tidigare. Nästan som en muterad grävling. Om vi tar oss an honom så kan hon hjälpa oss med en karta och eventuellt en guide.

Vi ska ta oss till en marknad och får hjälp att hitta dit av en av netrakerna. Vi får tillbaka våra vapen som vi tvingades att lämna ifrån oss och tar oss så till marknaden. Mängder av Skavaras springer omkring och säljer allt möjligt skräp. Rau är en liten Skavara och han har sitt marknadsstånd i mitten av marknaden. Vi försöker bli av med Netraken vid namn Fark men han vägrar. Vi dividerar med Rau och erbjuder honom ett alternativ där vi beskriver vår plan. Den går ut på att erbjuda Rau livet om han hjälper oss. Vi följer efter honom och han försöker direkt börja köpslå om våra grejer vi bär på oss. Vi förklarar att hans liv hänger på om han kan hjälpa oss istället. Fokusera nu Rau!

Planen är att ta med Rau, blodig och dan, till drottningen. Att vi skall sminka honom så att han ser slagen, blodig och död ut. Fark berättar att den finns ett monster i labyrinten. Rau säger att han känner till labyrinten. Han ritar en karta som visar hur man kan gå utan att träffa på monstret. Rau berättar att smugglarna bevakar stället men på ett par ställen så kan ”ögat inte se”.

Vi tar oss in i labyrinten via ståldörren. Vi möts av tusentals förruttnade kroppar. Högar på högar. Små ljus är utplacerade. Som ett mausoleum. Burundi kräks medan vi andra klarar oss lite bättre från synen och stanken. Vi kommer vidare in i ett rum med ännu fler kroppar.

Vi pressar vidare och kommer så in i ett rum som verkar upphäva alla naturlagar. Det är vindlande i tre dimensioner.

Här väljer Fark och Rau att stanna – Fark är rädd. Vi ber till ikonerna om deras nåd.

Vi beger oss ner på en liten spång som ringlar sig fram. Sabah vinglar till och vi beslutar oss för att binda ihop oss. Vi tar oss genom gångar och rum som är helt nedgångna. Rena ruckel. Så hör vi plötsligt en sång när vi kommer till en trappa som går upp. En man som har en lite galen blick kommer gående. Han har plast lindad runt sig och smätter med sin diodpiska. Han frågar oss om vi är ljusets eller mörkrets tjänare. Vi säger att vi naturligtvis är ljusets tjänare och det gillar han. Han säger att han heter Bartos och är den som vaktar här nere. Bartos säger att han har pratat med någon som heter emissarien men vi tror det är Ismail utifrån det han berättar.

Han kan visa oss var vi ska gå.  Plötsligt får han nåt annat i blicken och säger ”Ni kan inte rädda honom, men han kan rädda er”.

Efter vi har vilat en bra stund och återfått krafterna så fortsätter vi ner. Vi hör fläktarna brumma och ibland människoröster men vi kan inte avgöra var ljudet kommer från. Vi kommer fram till ett ställe där Yarah och Faridah säger att till vänster så är det nåt verkligt otäckt.

Det skrapar på väggen. Vi ber och försöker smyga förbi. Faridah stöter i sin karbin i väggen och det börjar röra sig. Ett jättestort monster av skugga, tre meter hög och utan ögon. Lemmar med enorma klor. Gångarna går åt fel håll och allt är förvirrande. Vi skjuter frenetiskt och striden är hård. Burundi träffar med ett head shot genom att tillbe sin ikon. Det var ett magiskt skott! Besten faller ner – det verkar ha varit en biomodifierad varelse som av någon anledning hamnat här.

Vi går vidare. Fram till en lång gång via en trappa. Kameror övervakar den långa gången men vi följer strategin vi fick från Rau att ställa oss i övervakningssystemets blind spot för att ta oss framåt. Vi skjuter en av ståldörrarna åt sidan och tittar in. Kan precis se en skärm med kablar och manicker. Där sitter en man och övervakar gången. Faridah har sin ljudlösa pistol och skjuter mannen. Rummet är mycket större än vi först trott. Det är en hangar med 4 räddningskapslar – och en håller på att skjutas ut!

Vi skjuter på de två män som vi ser men det kommer hela tiden fler. Nu utbryter en vansinnig fight med martyrkommandot. Vi lyckas till slut mirakulöst övervinna martyrerna. Vi undersöker rummet och upptäcker att kapslarna programmerats med en en specifik destination på Kua.

Och där slutar vi för idag.

 

 

Sjätte kapitlet

Vi befinner oss, lätt chockade, i rummet med de döda martyrerna och räddningskapslarna. Det var en riktigt hård strid och vi inser hur nära vi var att stryka med.

Sabah hämtar Frak och Rau och för dom i säkerhet. Vi återhämtar oss och därefter beger vi oss till Kua.

Vi fyller vårt skepp Ebbah med alla förnödenheter med hjälp av Nigelia. Sabah styr ut skeppet från rymdhamnen på Coriolis med målet Kunjanplatån på Kua. Frak och Rau får stanna hemma för att hålla koll på saker och ting.

Vi har även fått förstärkning med en man vid namn Mansur Al Hajar som, visar det sig, är gammal stridskompis med Faridah från deras gemensamma tid vid legionärerna. Han är utsänd av Nigelia för att bistå oss, och det känns extra bra att Faridah och Mansur känner varandra. Han verkar ha en bakgrund av att ha arbetat med underrättelsetjänst och han för sig och rör sig som en typisk soldat.

Yarah blickar ut över Kua och står som i trans och mumlar en strof ur en sång på det språk som talas på Mira. Hon känner inte igen den själv när hon får frågan vad det var hon sjöng för något. Sabah går förbi vår enkla hylla med ikoner. När hon tittar till ser hon att en av ikonerna gråter. Svarta tårar. Sabah ber kort och ser för ett kort ögonblick bort mot Yarah. När hon vänder blicken tillbaka mot hyllan så är ikonen precis som vanligt igen. Det känns lite märkligt alltihop.

Vi bryter genom atmosfären och hela skeppet vibrerar. Skeppet styr mot de inställda koordinaterna mot Kunjanplatån och vi vet att det är en säker plats att landa på bland träden. Plötsligt får vi varning om en missil på väg mot skeppet. Sabah försöker förtvivlat göra en undanmanöver men missilen träffar lyckligtvis inte så hårt på någon vital del av skeppet. Vi tappar dock en del styrförmåga och efter att virvlat ner mot ytan så får Sabah i sista sekund ordning på skeppet och kan kontrollera nedslaget tillräckligt. Vi klarar oss med en hårsmån trots att vi landar ganska brysk mot marken. Vissa av oss är blåslagna. Yarah känner igen missilen och det verkar vara från ett raketgevär.

Vi fäller ner landningsbryggan och den våtvarma tropiska värmen slår rakt emot oss med chockartad kraft. Burundi känner sig hemma!. Jungle is massive! Värmen, fukten och ljudet från fåglar och insekter omger oss med en bedövande styrka.

Vi hittar och identifierar två kapslar på platån. Vi bestämmer oss för att dela upp oss i två grupper för att ta redan på mer. Mansur och Burundi, som är i den ena gruppen, närmar sig till den ena kapseln först. Burundi upptäcker två humanoider i närheten av den kapsel de är på väg mot.  När den andra gruppen får meddelande om detta så viker de av mot dem för att ta dem i ryggen. Vi ser då en kvinna med ett raketgevär på ryggen och anfaller henne direkt. Hon flyr men vi träffar henne och de försvinner in i ett snår.

Väl framme vid kapseln ser vi att det är fyra personer som ligger där i. Burundi försöker få upp kapseln. Vi hittar ett meddelande:

Akbar Artyr, jag vill ödmjukast tacka för det goda kompanjonskap våra organisationer haft de här segmenten. Emellertid måste jag tyvärr meddela, och det med kort varsel och brådska, att våra köpenskaper genast måste upphöra. Vi tar fullt ansvar för beslutet som beror på att vi har stött på komplikationer på stationen. Det här är den sista lasten vilken skall skeppas i vanlig ordning. Er slutliga betalning sker vid fullföljd leverans och vår gemensamma samarbetspartners klartecken gällande lastens tillstånd. Ni har rykte om er att vara en noggrann herre med räkenskaperna. Därför vill jag påminna er att all form av informationstranskribering rörande våra affärer, i Baybasin eller Konglomeraten, genast måste förstöras. Det gäller för såväl dig som varornas mottagare och kontrollant. Detta för allas vår säkerhet.

Jag önskar er all lycka i framtiden.

-S

Tyvärr inga spår av Ismail i denna kapseln.

Faridah, Sabah och Yarah fortsätter att jaga kvinnan med raketgeväret då de plötsligt hör ett fordon längre bort som närmar sig. Det verkar vara en eller ett par sandkrypare. Vi beger oss snabbt till den andra kapseln för att se om vi kan hitta Ismail där. När vi kommer fram till den andra kapseln  kan vi se spår av larvfötter.

Och mycket riktigt: en bandvagn, två svävare samt ett antal män i ökensjalar med djungelutrustning syns lite längre bort. Vi lyckas gömma oss och precis innan vi dyker ner i vegetationen noterar vi att Ismail tyvärr inte heller är med i den andra kapseln. Vi ligger still medan männen lastar ur kapseln. Burundi ställer in monitorn så att vi kan följa sällskapet. Yarah och Burundi visar de andra meddelandet och vi gissar att de är på väg till Baybasin.

Vi följer dem på behörigt avstånd. Vi fortsätter i den här förbannade fuktiga hettan och oländiga terrängen. Fortsätter tills det börjar skymma när vi bestämmer oss för att slå läger. Under vakten angrips Faridah av en röd orm med en blixtformad gulaktig täckning på kroppen. Gifttänderna borrar sig djupt ner i armen.

Nu är det bråttom! Vi försöker med de medel vi har att förbinda såret men inser snabbt att det inte kommer att hjälpa då giftet fortfarande är kvar i kroppen och nu sprids snabbt. Yarah lägger då lugnt handen på Faridahs axel medan hon ber om ikonens nåd och lyckas häva förgiftningen. Färgen kommer snart tillbaka på Faridahs kinder och det som tidigare var suddigt blir nu åter skarpt igen. Vi andra står handfallna och i lätt panik. Yarah faller ihop av utmattningen, men Faridah hinner fånga henne och räddar henne från att slå huvudet i backen. Ett mirakel.

Mansur däremot har fått nån slags matförgiftning och sprejar djungeln brunt – flera gånger, men efter ett tag så stillar sig hans mage.

Vi börjar närma oss Baybasin, en gruvstad som en gång i tiden sjönk ner i ett slukhål. Den har dock byggts upp igen. Vi tar oss sakta fram och följer sällskapet och spekulerar i varför man skickar kapslar ner till Kua.

När vi går under tredje dagen börjar det mullra, marken rämnar och lämnar en lång kanal som är ca 4 meter djup. Mausor och Sabah klarar inte hålla sig på fötter vid kanten utan trillar i. De kommer upp efter ett tag och får plåstra om sig. Det visar sig vara ett djur som heter Azael som gräver ”kanaler” i planetens yta.  Vi skymtar Coriolis som en prick på himlen.

Plötsligt hör vi ljud och prat lite längre bort. Vi ser en liten by där någon form av soldater verkar samla ihop och kontrollera byborna. Några ungdomar har lagt sig på en kulle och siktar med gamla krutgevär. Faridah lägger sig på en annan kulle för att ha bättre skottlinje och kunna fälla soldaterna med sin accpistol.

Hon fäller ledaren och skadar den som står närmast. Vi andra avancerar in i striden allihop med dragna vapen och anfaller med full kraft. Vi fäller fyra och dödar lika många till.

Vi hyllas av byborna. De berättar att milisen kommer från Baybasin och att de ofta gör räder för att ta deras tillgångar. Vi får mat och vatten och fyller på våra förråd. En kvinna berättar om en syndikatfamilj som heter Birbasil som kan hjälpa oss när vi väl kommer till stan. Hon har en kusin som heter Rafik som jobbar för syndikatfamiljen – han kan säkert hjälpa oss.

Byälsten Efraim berättar också om Shoukargerillan som leder ett uppror mot syndikatet och dess grymma metoder. Han frågar oss om vi kan hjälpa dem i kampen mot syndikatet. Vi bjuds på en spritsort som ger en sensation, precis som när man blir biten av en röd blixtorm, Mama Mia va gött! Drycken har en blommig fantastisk eftersmak.

Det finns en kvinna vid namn Jasmin i Baybasin som vi kan kontakta. Om vi hälsar från Efraim så kan vi komma i kontakt med gerillaledaren, en man som heter Dalih Osman. Vi beslutar oss för att ge oss av i gryningen.

När vi vaknar nästa dag så vaknar Yarah och Sabah med en text i huvudet:

En budbärare född ur hetta, med hopp om liv. Fälld av strömmar, och bunden av köld.

Det hela följs av en känsla av instängdhet. Vi funderar på om det inte är emissarien själv. Men det är bara en känsla …

En nioårig tjej presenterar sig som Sharimi och säger att hon ska ledsaga oss hela vägen genom djungeln. Hon ser med beundran på alla tjejer och framförallt Yarah som tar henne till sig och skänker henne ett armband. Flickans ögon glittrar när hon tar emot det.

I fjärran skymtar vi Baybasin. Vi tar oss ner mot gruvstaden och den omkringliggande ruckliga kåkstaden. Målet för oss är att ta oss till Masims Cantina och få tag i Jasmin.

Vi kommer fram till kåkstaden och folk tittar på oss. På ett litet torg pågår någon slags demonstration – gerillan vad det verkar. Det är en jäkligt smutsig stad. Vallmofälten sträcker sig dock vackert upp mot kullarna. Vi letar runt och till slut så: På ett slitet tvåvåningshus ser vi namnet Masims på en skylt.

Vi går in och frågar diskret efter Jasmin. Hon kommer ut till oss efter ett tag. Vi frågar om hon kan hjälpa oss med att få till ett möte med Dali Osman och hon säger att vi får ta oss till ett skjul med vitrappade väggar. Det är ett slags värdshus och ligger inne i staden lite längre bort. Vi äter lite vegetariskt djungelstuvning som smakar extra gott. Nattfjärilar svärmar runt oss som om vi vore en glödlampa i natten.

Vi bokar ett rum på värdshuset och sätter oss i baren. Vid midnatt prick så kommer det in ett gäng killar och efter dem en snubbe uppenbart är deras ledare. Vi närmar oss ledaren och får ursäktande förklara oss och varför vi sköt mot den gerillakvinna som sköt ner vårt skepp. Vi berättar  att vi vill spränga Akbar Artyrs verksamhet.

Vive la revolution!

Och där slutar vi för idag.

 

Sjunde kapitlet

Revolutionen har börjat!

Men först en snabb tillbakablick:
Faridah och milismänen står på bron som leder över till rymdhamnen, En granat slår till väldigt nära. Resten av teamet står en bit bakom för att understödja.

Åter till något hände kvällen innan. Detta sätter förutsättningarna för hur väl revolutionen kan genomföras:

Vi kallas till ett möte för att se hur många som kan ansluta sig till oss. Yarah ställer upp att försöka övertyga. Hennes side kick är Mansur.
De visas till en stor lagerlokal. Mycket folk ute och firar cykladen. Lokalen är varm och svettig med massa folk. Många är helt på men det hörs även många som tvekar inför uppgiften. Att göra revolution är inte lätt! Yarah går fram och upp på scenen. Hon håller ett fantastiskt inspirerande tal om hur man som grupp kan lyckas med allt – bara man håller ihop. Sharimi står i publiken och hejar. Hon lyfts upp på scenen och Mansur lyfter upp henne och säger högt DET ÄR FÖR HENNE VI KÄMPAR! ALLA BLIR ÖVERTYGADE! HURRA!

Faridah får i uppdrag att placera ut granatkastarna strategiskt. Hon försöker hitta de optimala granatplaceringarna samt de granatbanor som man vill ha för att granaterna ska göra så mycket skada som möjligt. Dock missas anpassning till morgondagens väder och vindar, här kan det blåsa väldigt märkligt.

Burundi och Sabah får i uppdrag att oskadliggöra och preppa vakternas exoskelettvakter som står på andra sidan bron. Båda ber till sina ikoner om att uppdraget går smidigt innan dom vilar lite . Dom smyger ut under natthimlen. Byn är lugnare. Burundi tar med sig lite fularrak för att ha ett skäl att vara ute. Väl ute på stan så smyger de närmare brofästet. Det går bra att ta sig ner till vattnet under. Burundi klarar sig över men Sabah trillar och väsnas så att vakterna upptäcker henne. Sabah sjunker mer och mer eftersom hon har så tung utrustning. Börjar bli lite kritiskt. Vakterna försöker rädda henne. Sabah sjunker mer och mer. Burundi försöker snacka sig till att få vakterna att hjälpa Sabah att komma upp. Spriten gör vakterna mjuka. Vi släpps över tillbaka på den sidan vi kom från. Ett misslyckande. 

Dagen efter skördar vi det vi lyckades/misslyckades med dagen tidigare. Faridah inser att hon har missat viktiga detaljer och att det finns en överhängande risk att granaterna hamnar snett på grund av vindförhållanden. Vi kunde inte oskadliggöra exoskeletten kväller innan, MEN däremot så har vi en massa människor bakom oss som är redo att fightas för sin frihet.

90 personer springer över bron, samtidigt som ett antal andra ger eldunderstöd.
Yarah och Mansur för befäl och tar sig över. Sabah och Burundi kommer i sista klungan. Faridah springer som en gasell tillbaka in i djungeln, för att rikta om granatkastarna mot norra stranden.

I tätklungan så faller flera modiga revolutionärer. Yarah blir galen och anfaller. Exoskelettvakterna kommer närmare. Yarah skjuts i vänster axel. Träffen bekommer henne inte ens, eftersom hon är så adrenalinstinn. Hon bara fortsätter. Striden fortsätter över bron. Mansur manar på sina mannar och alla hörsammar detta! Striden rasar. Liv offras för revolutionen! Vi kommer över på andra sidan. Yarah är skadad men några modiga revolutionärer hjälper henne. Faridah närmar sig samtidigt granatkastarna, när hon stöter på två milismän och eldstrid uppstår. Hon slaktar milismännen och börjar obrytt att ställa in granatkastarna. Sabah och Burundi tar sig in i varsitt exoskelett på ön. Yarah och Mansur är svårt skadade. Granatkastarna skyddar oss med understödjande eld. Rymdhamnen är nu tagen och vi kan fira kort tillsammans.

Yarah vill ha svar från rebellledaren Dali Osman. Vill veta riktning på nästa attack. De vill ta Birbasills residens. Förslaget är att flytta granatkastarna när Sabah och Burundi skyddar med sina exoskelett. Yarah hyllas som en stor hjälte och hon lyfts fram av de människor hon inspirerat. Jublet är enormt. Faridah ställer upp granatkastarna på taket av byggnaden och lyckas rikta i så att murarna sprängs och delar av palatset börjar att rasa. Perfekt! Alla väller över bron och vi försöker sänka milismän i exoskelett på andra sidan. Det går lite dåligt under en kort period, men vågen av rebeller går inte att stoppa! Sharimi, den lilla tjejen, var med in första vågen och skadases, men Yarah räddar henne. Hon är en riktig krigare. Vi kliver vidare och in på gården till palatset. Slaget är över – palatset är erövrat! Mängder av skadade och döda ligger på innergården. Härskarfamiljen hängs från andra våningen, en brutal syn (PG-13 Censur).

Vi är alla glada för människorna och att revolutionen lyckades, men vi måste vidare. Vi tar oss till byggnaderna på holmen och till Golams fraktcentral. Letar efter ledtrådar. Hittar en dataterminal och en fraktsedel som är utställd till Niobe Hassam för transport till Thubra Ghutan. En del av lasten är Mira som vi misstänker är emissarien. Vi behöver ta reda på mer. Dessutom behöver vi personskydd. Dali Osman
Burundi försöker hitta en skyttel och hamnar i klorna på en säljare från konsortiet. 2000 birr kostar det. Vi beslutar oss för att vila upp oss innan vi drar vidare med båten till Lilla Algol.

Morgonen efter eskorteras vi till vår flodbåt och vi sätter ut för att nå Lilla Algol. Resan är beräknad till tre dagar. Vi tar kontakt med Nigelia, för att avrapportera. Hon berättar att det är väldigt oroligt och mycket problem i politiken på hemmaplan. Vi berättar att vi vill ha vårt rymdskepp bärgat och reparerat.

Båtfärden går vidare. Några ber, några tar det lugnt och Mansur verkar vara lite stissig och tror att nåt ska hända.
Vi närmar oss lilla Algol. Vi ser monoliten som en liten prick i fjärran. När vi kommer runt en krök så ser vi Lilla Algol som ligger framför monoliten som tornar upp sig i bakgrunden.

Vi ser att det brinner på lagret som vi skulle till. Vi går iland. Sabah ser ner i vattnet till höger – en sänkt flodbåt av ungefär samma typ som vi sitter i. Det ligger en död person. Det är en man med uppskuren hals. Yarah känner igen honom – det är Artyr Golan! Yarah försöker få en känsla av vad som har hänt. Hon får se en maskerad man som skär halsen av Artyr Golan och sedan springer in hangaren och tänder på.

Vi går in i lagret – och hittar tre döda kroppar – en i en podd och två utanför. Fem tömda poddar är där. Väldigt besynnerligt och sorglig syn.

Och där slutar vi idag.

 

 

Åttonde kapitlet

Vi befinner oss i hamnen i hangaren med de urbrunna staskistorna i Lilla Algol, ett litet fiskeläger som ligger utsatt för stormar och monsuner.

Vi går ut – det luktar bränt kött från kropparna och vi behöver lite frisk luft. Vi rör oss från hamnen och in mot centrala staden. Det myllrar av folk mellan lerhus och kanaler som slingrar sig genom staden. Avlånga båtar som säljer frukt och fisk, barn som leker och skorstenar som ryker över soppköken. Värmen är fuktig och skjortan klibbar mot huden. Djungeln omsluter stadens myller.

Vi måste leta efter Tubra  Ghutan som står som mottagare av godset på frakthandlingen vi hittat och som verkar jobba för företaget Hassam, beläget vid Paneetorget i Souk Habra.

Vi ber ett barn hjälpa oss hitta till torget och kommer så småningom fram till en marknadsplats. Vi går in på marknaden och vi ser soldater trakassera och provocera befolkningen. För att undvika soldaterna och onödig uppmärksamhet slinker vi in i en närliggande affär. Faridah och Sabah  blir erbjuden ikoner av den lilla damen i affären. Hon har en kuslig förmåga att veta vilken ikon som hör till var och en av oss. Mansur får också ett erbjudande om att köpa en ikon och ber om att få sin ikon välsignad. Det vill vi alla ha till slut.

Den lilla affären känns som ett heligt ställe där ikonerna är tydligt närvarande. Yarah får en helt annan upplevelse, hon vacklar bakåt och rasar ner på alla fyra. Snart ligger hon och kräks och mår riktigt dåligt. Hon krampar och det rinner gallslem ur munnen. Sabah känner av det med. Vi tar oss där ifrån och tar med oss Yarah som kvicknar till efter ett litet tag. Vi fixar fram lite vin så hon får tillbaka färgen på kinderna. Hon hade försökt se den ansiktslöse men istället hörde hon en sång som däckade henne.

Vi går vidare och kommer fram till ett torg och får bekräftat att detta är Paneetorget. På en byggnad ser vi pyramidloggan som fanns på fraktsedeln. Det kommer ut en kvinna som ser ut som en siare och som skyndsamt smiter förbi oss. Vi beslutar oss för att sätta oss och planera och spana lite vid en bar. När vi skall beställa, visar det sig att servitören är från Dabaran – så Sabah och hon börjar tjattra. Mansur och Sabah får in det bästa vinet huset har att erbjuda. 200 birr! Det underbart välsmakande vinet gör oss väldigt avslappnande. Det börjar bli kväll. Ägaren kommer ut och frågar om han får smaka. Mansur bjuder och ägaren berättar varför detta vinet är så dyrt och exklusivt. Han känner igen Faridah från tv-serien! Serien som är en nagel i ögat på Faridahs pappa fortfarande. Eller som han uttrycker det ”en kniv i hjärtat av min egen dotter”.

Han berättar att slumbrigaden finns här, och det är ju mycket tack vare att vi ledde revolutionen. Han tackar för sig.

Vi bestämmer oss för att gå in till fraktfirman, och anlitar en unge att hålla utkik. Vi kommer in i en lång smal hall och precis framför  ligger en kvinna som har fått halsen avskuren. Det måste varit sierskan som mördat henne!

Vi anlitar den lille killen att hitta sierskan. Under tiden går vi tillbaka vinbaren. Yarah köper den sista flaskan av det finaste vinet. Ägaren blir helt chockad – 300 birr! Vi bjuds på deras bästa kebab utan kostnad och vi blir vänner för livet med krögaren.

Lille killen berättar att han pratat med sina boys och att de sett att sierskan hade kastat av sig sin mantel och försvunnit in i myllret av människor. Vi ber honom att visa oss. Vi får tag på sierskans sjal och Yarah försöker känna av var hon är någonstans. Hon ser hur sierskan har lönnmördat och sprängt. Visionen visar Yarah att mördaren tittar ut från Monoliten ner på konglomeratet. Faridah vet att det är här Astürban huserar. De är ett gäng lönnmördare som arbetar för zenitherna. Vi tror att vi börjar förstå vilka som ligger bakom bortförandet och mördandet. Sabah undersöker stället och kan konstatera att lönnmördaren tagit sig genom lägenheten och ut genom närmsta fönstret på baksidan. Vi räknar inte med att kunna hitta henne.

Vi får lov att sova hos krögaren och den lille killen mutar vi att hålla utkik efter lönnmördare. Vi får sova i ett mysigt rum med de fina organiska ljusen man fiskar upp ur floden här på Kua. Dom är väldigt fina och ger ett fantastiskt ljus. Vi somnar och sover gott. Vi vaknar och det är en ny dag. Lillkillen har sovit på taket men får med sig rikligt med birr och vi tackar honom. Efter en fin frukost ber vi oss iväg och tackar våra nyfunna vänner.

Det är en het fuktig dag i lilla Algol när vi ger oss ut. Vi inser att vi behöver titta på kommunikatormeddelandena. Den säger att vi ska till Haman Tamina som är ett badhus. Hon som har badhuset vet mycket om allt – om man kan langa upp lite birr.

Vi kommer fram till badhuset Haman Tamina. Vi går in och sveper in oss i handdukar och träffas sen vid den stora bassängen. Vi blir riktigt avslappnade och rena på alla sätt. När vi har badat och klätt på oss så frågar vi Tamina om hon sett Tubra Guthan. Hon berättar att hon befinner sig här på badhuset i ett av de inre rummen. Vi tar oss till rummet som Tamina har beskrivit. Vi har tur och hittar henne. Vi kommer in i hennes rum. Hon är väldigt nervös men berättar att hon är förman för ett bärarlag, och de brukar hantera staskistorna. Men efter den senaste leveransen så verkar det som att alla som hanterat dessa har mördats. Hon måste fly men vill ha med Vala, som är hennes livskamrat. Tubra  berättar om Dol Quassar-släkten och överhuvudet Leon som skall fira Al Sirah, dvs festen innan ett bröllop. Hon berättar att kistorna tas till Dol Quassars palats och de får betalt i metall. Vissa säljs på slavmarknaden, vissa tas upp i monoliten men vissa tas till Sultaträsket. Dol Quassar planerar som sagt en fest – hans son ska gifta sig med en flicka.

Vala verkar ha en mamma som har en butik i utkanten – vi kanske kan skicka ett meddelande till henne.

Yarah tar kontakt med Nigelia som skickar ett skepp och hämtar upp Tubra och hennes Vala så de hamnar i säkerhet.

Vi beslutar oss för att försöka ta oss in på Al Sarah-festen hos Dol Quassar. Detta är ju ett Zenith-giftermål och det kanske går att få en inbjudan genom Faridah eftersom hon tillhör en högbördig släkt. Faridah känner att det är något som är snett med bröllopet – varför skulle en mitt emellan lågadlig  Zenithsläkt gifta sig med en Dabaransk släkt. Yarah och Faridah går till Tamina för att ta reda på mer och Mensour och Sabah går till vinbaren och dricker te. Tamina säger att flera familjer ska till badhuset och att vi kan gå dit för att försöka hitta någon som kan få in oss på bröllopet.

Vi beslutar oss att sova över hos vår vän på vinbaren. Vi gör vår kvällsrutin och ska gå och lägga oss. När Sabah ska släcka ljuset ser hon i ögonvrån att nåt rött blinkar. Hon hinner skrika ”bomb!” och alla hinner med nöd och näppe klara livhanken med endast några småblessyrer.

Vi taggar våra vapen och smyger efter husväggarna. Vi ser en barnhand sticka fram från ett tak. Det är vår lille vän som hjälpt oss hålla utsikt. Hans hals är brutalt avskuren och allt hans blod ligger i en stor pöl runt honom. En helig vrede fyller våra sinnen. Skuggan som gäckar oss ska dö, om det så är det sista vi gör! Vi gör en plan – vi hyr ett rum och inväntar ett besök av ”skuggan”. Två personer i taget får vara vakna genom natten. Natten går, men inget besök.

Efter denna händelselösa natt går vi ner till badhuset där Tamina väntar på oss. Yarah tänker få lite ”massage”. Vi ska få träffa en dam från Dol farouq-släkten som kan ta in oss på festen. Tamina fixar festkläder till oss och ser till att vi blir partyredo. Dol farouq-damen är helt starstruck av Faridah och efter lite manipulerande så lovar hon att fixa in oss.

Med våra vapen dolda under festkläderna, tar vi oss till palatset där Dol Quassars fest ska hållas. Ett marmorpalats som är väldigt skinande och rent och nyskrubbat om man jämför med staden nedanför. Vi går in på en matta med Zenithiska historiska motiv på. Vi kommer in på gården där det finns åtta fontäner. Vi stoppas av vakterna som frågar vilka vi är. Yarah kör sitt Jedi mind trick och vakterna bara viker undan och släpper in oss.

Sabah ser en kvinna i rött som hon känner igen på ögonen. Det är Akouba som är där för att se till att allt går rätt till. Vi blir väldigt glada för det understödet. Yarah och Akouba diskuterar vem som egentligen är ansvarig för allt mördande och bortförande. De är inte helt överens men det återstår att se. Vi minglar vidare. Yarah är rejält störd av hennes reaktion när Askuban nämns. Har hon något att dölja? Och kanske inte bara för oss … Vem tjänar hon EGENTLIGEN? Vad vet Nigelia om detta? Är hon också inblandad?

Det blir dans och tal i salongen – folk dricker och har det trevligt. Hegemonisterna sitter och ser tveksamma ut. Ska den här gubben får gifta in sig i det rena blodet? Pyramidalt!

Mansur och Sabah går upp på balkongen för att hålla utkik efter nåt skumt. Faridah och Yarah går vidare mot Dol Quassar. Yarah pratar med Jarja Dougha, kvinnan som tar emot staskistorna, som blir väldigt nervös!

Mansur får en snabb glimt av mördaren och vi försöker ta oss mot hennes håll och hamnar i köket där vi tappar bort henne.

Faridah och Yarah kommer fram till Leon som bjuder in till att prata privat i ett kontor bredvid. Under samtalet berättar Yarah vem vi söker och Leon frågar om mördaren. Yarah förklarar att vi tror att mördaren är från Astürban. Leon berättar att han känner sig hotad direkt och affären med stasiskistorna var en enkelt sätt att tjäna lite pengar. Men allt mördande gör Leon rädd. Jätterädd. Faridah sluter en deal att vi ska få fri tillgång till palatsets alla hörn.

Samtidigt i köksregionens korridor, så ser Mansur i ögonvrån en kniv som dras mot hans strupe. Mansur reagerar blixtsnabbt och försöker slita ner människan med kniven. Hon försöker skalla Mansur för att ta sig fri men lyckas inte. Sabah kastar sig och låser hennes ben. Mansur håller sin pistol mot tinningen på lönnmördaren. MEN lönnmördaren tar sig fri! Vi kastar oss över henne igen! Hon lyckas undvika oss och försvinna bort utan att vi hinner reagera.

Lönnmördaren har återigen sluppit ur vårt grepp!!

Och där slutar vi för idag

Nionde kapitlet

Lönnmördaren är borta! Igen! Vi befinner oss kravlande på marken och känner oss väldigt dumma. Mansur och Sabah kliver upp för att se om vi kan följa efter men hon är spårlöst försvunnen. 

Faridah, Yarah och Leon kommer tillbaka ut på podiet. Yarah spanar efter Akoba. Hon står mitt under balkongen vid en pelare och spejar. Sabah ser att lönnmördaren går ut mellan borden och bakom en pelare och där droppar hon ett klädesplagg. Vi rusar dit – det var en tjänarsärk. Mansur undersöker kläderna, Sabah spanar men vi ser inget. Yarah ser plötsligt lönnmördaren i nya tjänarkläder. Yarah använder sina krafter för att försöka få lönnmördaren att snubbla. Hon lyckas, lönnmördaren snubblar och tappar sin bricka.

En skål höjs. I samma ögonblick så hostar Leon Don Quassar till – han hostar blod och faller död ner till marken! Antagligen förgiftad! Yarah störtar fram och försöker hela med sin fantastiska kraft!

Leon hostar fram att det är hegemonin som ligger bakom, vi måste till palatset i träsket. Där finns förrädarna! Samtidigt sprängs hans hjärna med ett välriktad sniperskott. Yarah blir väldigt bestört.

Sabah, Mansur och Burundi springer efter mördaren ut ur salen men hindras av en vakt. En kvinna, Yarya Doga hejdar Yarah och säger att hon är ju näst på tur att mördas och vi aldrig kommer ut huvudvägen. Vi måste ner i gångarna under palatset! Vi följer med henne ner via några trappor och gångar som leder ner under palatset. Gångarna är förfallna och smutsiga. Vi frågar om hon kan leda oss till Suk Mahol som är namnet på palatset i träsket. Hon går med på det efter att vi lovat skydda henne med våra liv.

Vi kommer ner i hennes bostad under palatset, ett enkelt boende. I ett rum bredvid ligger fyra stasiskistor varav två av kistorna fortfarande fungerar. Sabah letar frenetiskt efter sin kusin i de fyra kistorna. En kvinna verkar ha pressat sig mot rutan med all sin kraft och det ser ut som att hon även försökt använda magi. Hennes naglar har ristat sönder rutan inifrån. Det är en tragisk syn. Yarah och Sabah känner av magin som kvinnan sänder ut – Sabah faller ihop i rena smärtor och vrider sig av smärta. Det brinner i kroppen och känns som knivar i kroppen. Yarah hör en Milanesisk sång som sakta klingar av men hon hinner memorera den.

Yarah känner att hon fått ett vapen som hon inte riktigt bemästrar ännu.

Yarya berättar att vissa tas till monoliten medans andra tas som sagt var till träskpalatset. Några blir slavar. Mansur vill knäppa den ondskefulla damen men vi övertalar honom att inte göra det – hon ska ju leda oss fram i träsket!

Vi tar oss ner till båten som ligger förtöjd i en underjordisk hamn. Mansur som spanar ser att lönnmörderskan ligger i bakhåll precis i grottas ände! Hennes gevärsmynning glimmar i månljuset. Vi kastar oss alla i skydd. Mansur och Faridah sprintar fram för att knäppa mördaren – vi måste bli av med henne. Hon anfaller med otrolig smidighet men Sabah upptäcker henne i sista sekund och kan skrika till så att alla kan skjuta mot henne.

Mansur slänger iväg ett skott i farten och träffar henne helt fantastiskt rakt genom hjärtat! Vi var beredda på vår sista strid i livet. Galet! När vi muddrar henne så hittar vi två små behållare, (troligtvis gift), ett ackgevär, en ackpistol samt en bomb som går att fästa och tid-/fjärrstyra.

Vi sätter oss i båten och försvinner ned längs med den mörka  kanal som leder oss fram i dimman. Sabah sitter och styr med Yarya bredvid som visar vägen. Djungeln smyger sig ner i kanalen och månen glimmar i vattnet. Drönare flyger över oss i stjärnhimlen. Insekter och djungel låter i natten. Yarah diskuterar med Faridah att det är nog så att det kan finnas en ohelig allians mellan Zeniterna och Hegemonin – vilka använder sig av Asuban för att inte smutsa ner sina händer. Frågan är bara: -Varför?

Vi är på väg till Sultradalen som tidigare var en bördig dal men översvämmades för 9 år sen, efter ett terrordåd som öppnade dammluckorna. Numera är det ett träsk och djungel. Det finns inte nån täckning här för att använda kommunikator och Yarah och Sabah känner av en molande huvudvärk. Det tar ca fem timmar till träskpalatset Soku haba. Djungeln har tagit över hus och takterrasser. Mycket är övervuxet. Plötsligt ser vi en annan båt med ett par män som hoppar i vattnet och fiskar. Vi fortsätter i natten. Mansur och Burundi ser under båten, olja och massa platta ormar som följer båten på en yta om ca fyra gånger fyra meter. Sabah drar på och till slut lossnar dessa konstiga varelser. De verkade förtrollade. Yarya beskriver att de kan ta sig upp och kväva människor. Yarya pratar även om eldsprutande demoner och mörkervarelser bortom palatset.

Plötsligt strandar båten. Yarya berättar att det är här martyrkommandot tar emot stasiskistorna. Palatset som ligger framför oss ser ut att ha rasat ihop en hel del och är delvis övervuxet med djungel.

Yarya vill inte följa med upp utan vill stanna vid båten, men Burundi kastar henne över bord – det utbryter diskusstion och en viss oenighet, men till slut så får hon stanna kvar. Mansur tar nyckeln. Till sist så får vi med oss Yarya i alla fall. Sabah förtöjer båten i ett träd.

Vi tar oss vidare upp mot palatset med stor försiktighet. Huvudmålet är nu att hitta Emissarien och Sabahs kusin. Vattenpalatsets tinnar och torn skymtar nu fram mer och mer.

Det är dy och tuvor som vi försöker navigera genom. När vi spanar ser vi ett ljus i västra tornet. Vi gömmer oss – en apa tjattrar högljutt i bakgrunden. Vi klättrar in på balkongen och ser in i ett rum. Ruttna möbler kan skönjas i mörkret. Vi smyger in. Faridah har lead. Nåt krasar under fötterna – det är en gräsmatta men i den så är det nåt märkligt askliknande och poröst. Ett sediment som har stelnat.

Sabah drabbas plötsligt av att huden spänns ut och precis som att hennes hud dras av. Hon känner också av det finaste minnet om Ismail som hon har när hon guidade honom under hans ritual in i vuxenlivet. Yarah helar Sabah med sina krafter och hon vaknar till slut. Faridah tar sig fram mot den andra delen av rummet – ett slags atrium ner till våningen under. Hon upptäcker varelser som rör sig på väggarna, dom är kolsvarta utan ögon och när hon lyser på dom börjar deras ögon lysa och dom attackerar och försöker bita Faridah. En varelse kastas ner av Faridah men hon skadas och faller till marken. Varelserna är helt galet snabba och vi kämpar hårt med att bekämpa dem. Otäcka djävlar som osar svavel och allt möjligt! Från våra karbiner viner kulorna – några träffar – andra inte. Faridah köttar nu med sitt dragna mercuriumsvärd och Yarah använder sin kraft för att försöka pulvrisera varelserna. Mäktigt! Mansur hör att något rör sig nedanför oss och ovanför oss.  Yarah och Sabah känner att dom utsätts för något som resulterar i brännande hud, att allt blir disigt och vi ser inte våra vänner längre utan i stället ser vi tre vita varelser som mässar så att det skär som knivar i våra öron. Det gör fruktansvärt ont. Men vi känner en sång inom oss som tränger bort deras mässande, vi kanske kan få ett övertag! Plötsligt slits vår sång itu och det känns som vår hud blir flådd brinnande. Vi vaknar upp gråtande och, framförallt Sabah, med känslan av att någon har placerat döden i henne. Halvt knäckt står hon på knä medan Mansur hjälper henne upp.

Vi hinner knappt hämtar oss förrän vi nu beskjuts från ovan. Vi tar skydd och besvarar elden. Vi ser några personer med tatueringar på huvudet och som är klädda i skyddsrustning attackera oss.

Vi kommer på att vi inte ska kliva i den sotiga askan eftersom det antagligen triggar eldvarelserna. Vi får vara försiktiga när vi tar oss upp i tornet. Vi swishar förbi askhögarna.

När vi kommer upp hittar vi de döda vakterna som dessutom har finfina skydd. En annan av de döda vakterna har nåt skrivet på en läderbit. Vi kan inte tyda det. Vi fortsätter upp och kommer in i ett rum med en portal. Vi hittar ett mönster i from av en törnekrona gjort av finkrossat glas, och vaxljus är utplacerade runt om, som en liten ritualplats.

En fyrkantig maskin hänger i ett träd och en annan maskin är placerad rakt under den. Burundi säger att han tror att det är nån form av avancerad kommunikator. Den andra maskinen verkar vara en störsändare. Det är blod på bänkarna och vi hittar ett par ampuller som vi tar med oss. Vi ser att de inte hunnit varna de andra på rymdsjuke-kliniken som är vårt nästa mål.

Vi börjar bli väldigt trötta – klockan är nu sex på morgonen! Yarya har med sig matpaket, så vi äter lite och tar en powernap samt förbinder oss. Vi känner oss lite piggare. Vi rör oss sedan försiktikt mot rymdsjuke-kliniken. Vi smyger runt kliniken och undviker huvudingången för att inte väcka någon uppmärksamhet.

På baksidan är det är fullt med rasmassor och vatten – inga riktigt bra ställen att komma in via. Faridah dyker ner i vattnet för att försöka hitta en ingång. Verkar inte gå utan dykutrustning. Burundi fixar en enkel andningsapparat och den funkar – fantastiskt! Men det är mörkt och jävligt. Hon fixar i alla fall så att vi alla kan komma in samma väg till källaren.

Vi kommer in i ett rum med ett par stenkistor och en väktare som står vid en kommunikator. Faridah smyger in och skjuter ljudlöst ner väktaren och dekapiterar honom – vi vet ju att de kan börja leva igen genom martyrens makt. Vi ser ett par väktare till och en ganska mycket större kille som bär en blodig rustning. En rustning som verkar vara nån slags bionisk historia och som verkar skifta i färg.

Både Sabah och Yarah får väldigt dåliga vibbar av honom. Faridah träffar besten i huvudet men hans skydd fäller upp en hjälm som räddar honom lite. Faridah kastar sig på honom och hugger med sitt svärd i ett försök att hugga huvudet av honom, men han tar sig upp och skär Faridah. Samtliga kastar sig fram för att döda honom med allt vi har! Mansur lyckats dekapitera honom. Vi hittar en amulett på hans kropp. Han är fruktansvärt otvättad och luktar avskyvärt mycket blod.

Vi förbinder Faridah som är illa tilltygad och sen går vi vidare för att undersöka om vi kan hitta Ismail och Emissarien. Vi måste rädda dem!

Vi går vidare genom rummen. En vakt till skjuts ner. Vi hittar nåt slags tempel – det stinker av död och blod och där hänger även människohud. Några vakter ligger och sover och vi gör processen kort och dödar dem. Vi kommer in i ytterligare ett rum. En pall står mitt i rummet. Mängder av blod ligger överallt och i en alkov är det även där stora mängder blod.

Vi går in mot den stora delen av sjukhuset. Vi råkar ut för ett överfall av väktare som har barrikaderat sig. Yarah och Burundi ser till att hans brandbomb hamnar i mitten av dem. Det blir ett eldhav och väktarna brinner upp. Vi går vidare. Vi söker genom allt. Sabah och Yarah börjar sjunga vår sång – vi kommer. En dörr leder in till ett kalt operationsrum. Maskiner och bönemattor – igenbommade fönster. Det ligger en kropp på britsen. Det är Emissarien. Han har ett förvridet uttryck i ansiktet och kroppen är krackelerad. Ett tomt skal. Det suger i magen på oss. Vi känner att allt är krackelerat. Marken försvinner och vi tas till en annan plats. Allt är vidunderligt. Vi står på ett fält ovanför ett samhälle. Två bleka solar på himlavalvet med två stora tempel som kan anas i fjärran. Bakom oss hör vi en stilla sång. Det kommer en man i en vackert utsmyckad dräkt och rakat huvud. Det går inte se om det är en man eller en kvinna.

Personen säger ”Äntligen träffas vi. Mitt kärl har kommit till sin ände.”

Sedan slungas vi tillbaka till vår egen smutsiga och blodbesudlade värld.

Och precis där, slutar vi för idag!