Coriolis

De inblandade:

Yarah

Sabah

Faridah

Burundi

Mansur

 

Första kapitlet

Vi har fått ett meddelande från Adzem Kemburi. En isfraktare har hamnat på kollisionskurs med en meteroitsvärm och behöver hjälp. (Se utskick). Vi beger oss för att träffa honom på Wahibs Kantina. Strax utanför träffar vi en gumma som säger att ”vi har märket”. Låter inte jättebra tycker vi och känns oroande. Vi går in i kantinan.

Vi hör ett samtal – Adzim som sitter med turban har en diskussion med ett gäng legionärer som hävdar att dom har fått uppdraget. Det blir bråk men Yarah talar dem tillrätta med hjälp av oss andra och vi får iväg legionärgänget. Vi sätter oss och får reda på vad som hänt isfraktaren. Betalning är 20 000 birr om vi accepterar. Efter ett lamt försök att driva upp belöningen landar vi på  21 000. Klockan är 11 och vi bestämmer att vi beger oss vid 15-tiden. Vi stannar kvar och röker lite vattenpipa, chillar och ser på såpopera.

Senare ger vi oss vidare till våra ikoners böneplats där vi ber till våra ikoner. Sabah får kontakt med sin ikon och känner sig upprymd. Hon mår inte lika dåligt längre. Vi möter upp med Adzim vid skeppet och går genom modulerna. All systems are go! Vi ger oss av. 

Sabah lyckas undvika ett skepp som kommer väldigt nära. Det var väldigt tur att vi inte kolliderade!

Skeppsdatorn Mehmet som är lite pratig och inte så tillförlitligt kollar så att inga skepp följer oss. Verkar inte så enligt honom nu i alla fall. Det tar ca tre dagar att ta oss till isfraktaren Odun II.

Under tiden när vi är på skeppet så faller våra ikoner ner helt oförklarligt – vi tar det som ett tecken på att mörkret är ute efter oss. Ganska störande, men vi återgår till våra sysslor. Yahrah försöker ta reda på vad Adzem sitter och läser hela tiden. (Se utdrag)

Den handlade om en prinsessa. Prinsessan av den gyllene staden Kah som försvann.

Ett larm går. Vi får tryckfall – en liten meteorit har flugit genom väggen. Efter en snabb manöver så lyckas vi till slut hitta hålet och täta det. Mehmet vår pratglada skeppsdator säger att vi är nära Isfraktaren. Mehmet som surat visar till slut bilderna på skeppet. Sabah gör ett överslag och tror att det är mindre är 2 timmar tills isfraktaren träffar meteroitfältet och perforeras till döds.

Vi pumpar Adzem på vad han vet om prinsessan. Det visar sig att han fått meddelande om att många i besättningen är döda och att historien om prinsessan kan vara sann. Han tror att prinsessan kan vara en demon, en Djinn.

Vi ser ljus i form av morsekod från skeppets akter och beslutar oss att docka där. Sabah lyckas efter några kritiska minuter ( genom att tillbe sin ikon) att  med nöd och näppe docka. Vi tar på oss våra exodräkter och tar oss in i skeppet. Vi ser långt borta att det kommer ett skepp som jagar oss . Vi har ca 20 minuter på oss att ta reda på vad som hänt. Detta blev plötsligt ett race! Om sagan om prinsessan är länkad till skeppet så måste vi hinna före och undersöka.

Vi kommer in i ett rum med föråldrade paneler och rymdkontrollspaneler. Faridah som försöker söka genom rummet hamnar plötsligt i ett drömläge och försöker ta sig därifrån. Yarah smackar till henne och hon vaknar till. Atallah, en av besättningsmännen som är i rummet säger att skeppet måste förstöras. Vi försöker övertala honom att rädda skeppet. Han vägrar och säger att skeppet är förbannat och aldrig får nå Coreolis och vi är alla dömda att dö. När han går så skjuter vi honom i benet. Han ger sig inte och Faridah skjuter honom. Hennes tålamod tog slut. Vi går till mellandelen och hittar en hiss som kan ta oss till främre delen och kommandobryggan. Det börjar bli bråttom.

I mitten av skeppet drabbar vi samman med ytterligare en besättningsman som anfaller med nån form av pulsborr. Under bön så lyckas Fardiah få iväg ett skott och sätter tre i huvudet. Faridah drar i ett slag sitt svärd och kapar huvudet över ögonbrynen i ett svep.

Vi behöver svetsa upp dörren. Det andra skeppet är nästan framme. Adzem ger oss instruktioner för ritualen som skall fördriva Djinnen som håller skeppet i sitt grepp. Vi tar oss fram i skeppet och fram till kommandobryggan. Det andra skeppet som förföljt oss har nu dockat i främre delen av skeppet.

Från taket så faller den ner någon som liknar en samuraj och börjar svinga ett stort svärd.

Efter en galen strid där samurajen verkar vara en riktigt gammal man så fick vi död på honom till slut. Mannen tog ett stryptag på Sabah, som är skakad men hon lyckas ändå koppla bort alla känslor för att kunna gå vidare.

På kommandobryggan hittar vi kaptenen som sitter framför kommandokontrollerna – han verkar helt katatonisk. Sabah behöver starta styrsystemet för att kunna styra bort skeppet bort från meteroitsvärmen. Kaptenen säger att vi kan besegra honom men inte hans mästare. Hans ögon är svartare än natten.

Vi får igång styrsystemet men Yarah vill att vi väntar med att styra undan svärmen. Hon vill inte att djinnen släpps lös i universum. Hon behöver veta var den befinner sig och se den besegrad först.

Precis då öppnas slussen och gänget från det främmande skeppet gör entré.

Och där slutar vi för idag.

Andra kapitlet

Vi befinner oss på kommandobryggan och luftslussen öppnas plötsligt och legoknektarna som vi tidigare träffade kommer in.

Precis i samma stund brakar det till våldsamt när en enorm asteroid smäller in i skeppet och försätter det i en okontrollerad rotation.  Vi spinner ut i rymden. Yarah känner av nåt från befälskabinen en våning upp

Legoknektarna verkar vara riktigt överraskade att vi är här.

Vi funderar inte så mycket på det utan anfaller nästan automatiskt – adrenalinet flödar! Striden pågår och projektiler från vulkankarbinerna yr medan flera asteroider stöter in i det långsamt snurrande skeppet.

Ledaren hos legoknektarna har tydligt fokus på att ta sig upp en trappa till andra våningen där Yarah känt av att ”det är något som dör”. I striden så försöker vi stoppa henne från att komma upp först. Faridah drar sitt mäktiga merkuriumsvärd för att hindra henne. Tumult uppstår när en skeppsarbetare kommer till vår hjälp.

På andra våning i rummet så ser vi prinsessan/demonen/Djinnen svävande i röd klänning. Yarah och skeppsarbetaren kommer upp. Yarah får ett svärd rakt genom armen av en vakt som befinner sig där. Sabah får inte riktigt till sin attack och tillber därför ikonen Skarprättaren och träffar då och fäller legoknekten som är på väg mot henne. Yarah försöker döda vakten men han verkar inte ta skada. Märkligt, mycket märkligt. Djinnen tittar intressant på striden medan den svävar stilla i rummet.

Skeppsarbetaren tar sig fram till Djinnen och Yarah försöker skjuta vakten i halsen för att dekapitera den men lyckas inte. I ett andra försök av Yarah så lyckas anfallet mot vakten och den förvandlas till sand när den dör! Skeppsarbetaren upptäcker att påsarna som befinner sig i hängda på väggen innehåller stora mängder knark.

Plötsligt ser vi en kopia av skeppsarbetaren – vem är vem? Sabah springer upp till andra våning för att undsätta. Faridah sänker ledaren för legoknektarna med ett välriktat svärdshugg och genomborrar henne helt. Blodet sprutar ner de kala vita skeppsväggarna.

Yarah försöker avgöra vilken som är vilken – av djinnen och lyckas, skriker till Sabah – Det är den till höger! Sabah skjuter och träffar men djinnen förvandlar sig till en virvelvind.

Yarah förbereder ritualen vi fick av vår uppdragsgivare.

Djinnen frågar Yarah varför vi slåss. Hon erbjuder oss frihet om vi hjälper henne vända skeppet. Yarah säger att vi kommer inte släppa lös henne i vår värld.

Sabah följer med och Yarah och skeppsarbetaren kommer ner. Sabah lyckas ta sig genom vaktens rymddräkt så blodet börjar flyta. Faridah tar i med svärden och klyver vakten till döds.

Skeppsarbetaren, som heter Burundi, verkar vara en pålitlig och påhittig man.

Plötsligt kommer Djinnen svävande ner.  Burundi kan visa vägen till vårt rymdskepp. Vi tar oss fram genom en luftsluss eftersom vanliga vägen är spärrad. I luftslussen tar vi oss in i  skeppet och när Sabah kopplat loss skeppet så träffar en asteroid  mitten på isfraktaren och  vobblar mot oss – i sista sekund lyckas Sabah ta sig under den exploderande delen och styra ut ur asteroidbältet. Vi har överlevt och styr mot Coriolis.

Nu är det ca en månad senare. Vi hyr rum i trappornas stad. Vi har varit tvungna att laga skeppet. Sabah har träffat sin yngre kusin Ismail. En jättesnäll kille som läser på universitetet. Alla gillar Ismail. Yarah tycker det är jobbigt att vara på samma ställe för länge.

Vi behöver jobb. Det börjar rapporteras att folk med mystiska förmågor börjar försvinna. Minst fem har försvunnit oförklarligt. Skvallret går. Burundi tog med sig något från skeppet. Sabah anförtror sig till gruppen och berättar att hon drabbas av kramper och att det känns som att mörkret håller på att ta henne. Hon är orolig. Tjejerna har även insett att vi har vår menstruation samtidigt eftersom vi umgåtts så länge. Yarah är väldigt inbunden och irriterad.

Burundi verkar ha fått med sig massa knark från skeppet. Han tisslar och tasslar. Det är tre hekto space dust! Svindyr. Värd ca 25000 birr. 

Sabah minns olustigt att hon drömt om ett skepp som liknar en vit fjäril. Ismail hör av sig – han vill träffas. Självklart vill Sabah det. Ismail vill att hon tar med sig gänget. Vi ska träffas på Madame Chais tehus. Tehuset är ett ståtligt ställe med flera våningar och dyr inredning. Ismail dröjer. Sabah försöker få reda på var han är. En bulletin berättar att en till mystiker har försvunnit

En kvinna får syn på oss och börjar springa mot oss. En grupp gardister kommer mot vårt håll. Hon säger nåt osammanhängande om Ismail.

Gardisterna försöker ta med sig kvinnan med våld. Det blir tumult. Sabah försöker få kvinnan att berätta – medan resten av gänget försöker gå emellan. 

En av gardisterna drar sitt vapen. Yarah backar, hon är ju efterlyst. Sabah tvekar. Burundi attackerar dock utan tvekan och ger första bästa en käftsmäll. En av gardisterna skjuter Faridah med ett påsittande skott – detta är inga vanliga gardister! Dom är alltför effektiva. Burundi ligger illa till och får försvara sig. Yarah positionerar sig för att använda sin kraft. Hon använder tekannan och skvätter kokhett te på de falska gardisterna.

Den stora trappan i tehuset rasar ner och vi får hoppa undan för att klara oss. Yarah tar en gaffel och med tankekraft så sätter hon den i ögat på ledaren. Han skriker högt av smärta!

Då kommer dom riktiga gardisterna, och med dragna vapen säger dom till oss att lägga oss på golvet. Kvinnan har oförklarligt lyckats ta sig därifrån, men Yarah försöker följa efter. Vi förs till polisstationen av gardisterna som inte på något sätt går att resonera med.

Yarah tappar bort kvinnan och vet inte var vi tagit vägen. Vi är i häktet. Den jovialiske chefsgardisten låter sig mutas. Han frågar även om kvinnan men vi ger honom inga svar.

Vi tar oss hemåt utan vapen och 1000 birr fattigare.

Och här slutar vi för idag.

Tredje kapitlet

Vi tar oss till stuvarcentralen där alla stuvare bor och arbetar.

Allt luktar svett och luftpumparna mullrar och dunkar i bakgrunden. Här jobbas det hårt och miljön skiljer sig väsentligt mot en våning upp och det upprustade kryddtorget. De falska gardisterna förbryllar oss fortfarande.

Som sagt, vi är på väg ner i stuvarcentralen för att hitta Altea. Vi letar efter nån som kanske kan ge oss information. Vi riktar in oss på en smal grabb som står och röker. Han hänvisar till ett kafé, men kommer på att han sett en tjej. Flummig snubbe. Han får några birr.

Vi kommer till en samlingsplats/torg där många av stuvarna brukar samlas. Man har verkligen byggt det lite som ett slumområde – här jobbar och bor man på samma plats. En JÄTTESTOR kvinna med armtatueringar kommer fram till oss. Hon tillhör den gruppering hos stuvarna som organiserar arbetarna coh som kallas ”Fria ligan”. Hennes tatueringar är stora. Bland annat en gripklo.

Det kommer fram en liten hårig krabat som tittar stint på oss. Kvinnan säger att hon vet vem vi menar men tror inte Altea vill träffa oss. Sho-sho som kvinnan heter försöker värva Burundi till arbetarsällskapet ”Fria ligan”. Krabaten (svårt att säga vad det är) snor en av Burundis blänkande verktyg. Burundi ger honom något annat lite mindre som blänker och han blir genast vår vän.

Vi njuter av magdans, bra shish kebab och utspädd arrak.

Den lilla krabaten får några blänkande knappar och annat. Han blir jätteglad och säger att han ska ta och visa var Altea befinner sig. Vi följer naturligtvis med. Vi kommer fram till till massa staplade lårar och en bit ut sitter Altea. Vi säjer hej. Hon har ett dabaranthalsband och fina kläder som tyvärr blivit lite sjaviga. Vi frågar efter Ismail. Hon berättar att hon känner Ismail, och att de firade cykladen och blev kompisar och sådär och började umgås. Altea sjunger och har varit med i Cornelis största talangprogram. Ismail gillade när hon sjöng. Han har berättat för henne att han har ”mystikersjukan”. Ingen vet vad det är – det kan vara en välsignelse. Altea har också en välsignelse. Hon kan känna och få saker att hända med tanken.

Det som hände, berättar hon, var att en man som hette Aram Yafa ville att de skulle träffas utanför ett opiumställe – men han inte där utan gardister istället. Vi får reda på att detta var dom ”falska” gardisterna. Hon flydde och gömde sig. När hon letade efter Ismail i hans studentrum var han inte där men hon hittade hans kommunikator. Men när gardisterna dök upp igen tvingades hon fly. Efter det så inträffade incidenten på kaféet vid kryddtorget.

Vi övertygar Altea att följa med oss till vår lägenhet för där är hon säkrare.

Gravitationshissarna som går sakta upp till spiran och den exklusiva restaurangen Arakam glimrar i centrum av staden. I folkvimlet i trappan vid vår lägenhet ser vi något som vi tycker är skumt så Faridah ställer sig och bevakar medan vi går in i lägenheten. Efter ett tag så ser hon en gardist och en karbinmynning. Vi är övervakade. Faridah meddelar de andra via sin kommunikator.

Vi ska försöka ta oss ut från lägenhetskomplexet genom att försöka se ut som festdeltagare för att sedan skaka av oss våra förföljare. Vi festar oss genom gatorna. Genom dammiga, dunkla gator med ljusslingor dragna mellan de gamla husen lyckas vi faktiskt att skaka av oss dem! Vi slinker in på en magdansbar. Taket glittrar och kvinnliga attribut rör sig i takt med orientalisk techno. Vi beställer massa Dabaranlikör. Efter en stund bestämmer vi oss för att ta oss till Ismails lägenhet imorgon. Men vi behöver vila så vi tänker att vi övernattar där vi är. Etablissemanget vi befinner oss på har säkra rum som vi kan sova i.

Efter en god natts sömn vaknar vi av att Yarah spyr ner toaletten då vi alla har århundradets baksmälla. Bartendern bjuder på ”Gamledabaran-bitter”. Vi mår genast litet bättre. Så ger vi oss av till Ismails lägenhet.

Vi kommer fram till studentområdet och Faridah scoutar av området medan vi väntar. En kvinna i rött hår verkar bevaka Ismails lägenhet. Hon pratar med en stram juridikstuderande tjej som passerar henne. Det ser litet skumt ut. Hon skakar på huvudet och går därifrån. Hon passerar Faridah som frågar henne vad den rödhåriga ville – hon svarar att hon ville sälja en kommunikator. Faridah går fram till henne och efter litet tjafsande så köper hon en standardkommunikator av henne för hundra birr. Det verkar vara Ismails kommunikator.

Yarah får en syn när hon andas in ångorna av Chaiteet. Den är av ett skepp som ser ut som en fjäril.

Vi lyckas hacka oss in i kommunikatorn. Det finns meddelande från en Aram som ber Ismail att han ska komma en timme tidigare till kryddtorget. Altea sa att Aram kan hjälpa folk som har ”magikersjukan”. Vi försöker spåra Aram med hjälp av kommunikatorn och lyckas pin pointa honom några kvarter längre bort.  Vi går dit på promenaden – det är ganska nära – vi behöver inte ens åka med hängbanan. Han bor i en bomodul på tredje våning. Yarah och Burundi går upp eftersom dom har mest social kompetens. Dom blir inbjudna av pappa Aram på baklava och svartlakrits. Yarah förklararar att vi känner Aram via Ismail men pappan är väldigt tveksam till hur vi känner honom. Sabah står och spanar och plötsligt ser hon en man som hon intuitivt ser är Aram. Faridah och Sabah och Altea följer efter – han är på väg hem. Han går in – när han ser Burundi och Yarah så tvärvänder han och flyr. Han lyckas ta sig förbi och ner för trappan men Altea lyckas stoppa pojken. Vi övertygar honom att vi bara vill veta var Ismail är och vad som hänt.

Aram berättar att för några segment sedan, var det några gardister som hade fått reda på att han hade förmågor. Han säger att han gillar att spela – lite för mycket. Gardisterna tog tag i honom och sa att dom skulle avslöja allt för familjen. Och – han skulle få pengar för att spela. 

Samtidigt som han berättar detta så sänder han ut sina känslor under tiden – vi känner hans skam och lättnad när han berättar.

Han berättar att dom som har ”mystikersjukan” tas till sanatoriet. Det drivs av samariterna och patriatet.  Han tror att Ismail kan befinna sig på sanatoriet. Aram säger att gardisterna är grymma och elaka. Efter lite övertalning så får vi numret till gardisterna.

Vi ser plötsligt karbinmynningar som glimmar och dörren blir insparkad! Vi drar oss mot bakdörren. Vi känner igen en av de falska gardisterna. Vi kastar oss iväg. Altea träffas i bakhuvet och faller ner. Hennes gröna ögon är livlösa och blodet rinner ur utgångshålet i skallen. Karbinerna pulvriserar möbler och bardisk av kompositmaterial. Sabah kastar sig över bardisken. Faridah bemöter deras eld och retirerar samtidigt mot bakdörren. Hon träffar, och en arm på gardisterna splittras av höghastighetsprojektilerna.

Vi springer så att lungorna nästan sprängs. Genom grändernas alla vindlingar. Springer mycket länge. Efter ett tag när svetten rinner ner för ryggen märker vi att vi lyckats bli av med gardisterna. Vi märker att Yarah får migrän, nästan som nån skär rakt in i hjärnan. Hon blir blind och tappar det hon håller i och faller ner till marken. Yarah hör toner av en enkel melodislinga som verkar göra otroligt ont.

Vi befinner oss så till slut på kryddtorget. Flera människor verkar ha hört och drabbats av samma sak som Yarah. Vi gissar oss till att dom med ”mystikersjuka/välsingnelse” drabbas av detta.

N är vi känner att läget verkar vara ganska lugnt, så går vi ner till stuvarnivån och tar in på det säkra rummet vi hyr på magdansbaren.

Vi ser på tv att det händer saker. Emissarien är tydligen försvunnen. Människor är mycket upprörda. Det Yarah kände var nog när emissarien försvann. Folk samlas på torget och undrar vad som händer. Rauw – den lille hårige krabaten säger att han känner att nåt hänt. Vi ber honom hålla utkik. Det kommer en ung hen i turban och lämnar över ett brev i mycket exklusivt papper till Yarah. Det är en inbjudan till Alkamaar – den fantastiska restaurangen högst upp i Coriolis. Inbjudan är från Dombare och Excellensen Nigelia Kurahan-Dol-Fahsra.

Vi tar oss till en skräddare som blir alldeles till sig i trasorna när vi säger att vi ska till finaste restaurangen på hela Coriolis.  Han lovar att fixa till oss – vi är där i flera timmar och blir bortkämda och omhändertagna som aldrig förr. Vi ekiperas och ser fantastiska ut. Här har inte sparats på något. Guldbrodyr och fantastiska mönster blandas i en symfoni av färger. Burundi har fått manikyr och klippts så nu är alla spår av slum som bortblåsta.

Vi går till spiran och de glimrande gravhissarna som ska ta oss till toppen av Coriolis. Vi åker sex kilometer upp i hissen – rakt upp till den legendariska restaurangen efter att vi presenterat vår inbjudan för hissoperatören.

Vi befinner oss nu i toppen av Coriolis. Det är bara en glaskupol som skiljer oss från rymden. Den här restarangen är universums i särklass vackraste och mest hissnande plats. Prominenta gäster och fantastiska maträtter blandas med världsrymden.

En stor fetlagd kvinna med ansiktsmålning tar emot oss. Hon har en personlig livvakt bakom sig. Vi välkomnas av Nigelia.

Hon verkar veta allt om oss – absolut allt. Och verkar vilja hjälpa oss.

De tre första förrätterna är de mest exklusiva i galaxen. Kombinationer som gifter sig fantastiskt. En gourmetupplevelse bortom allt rimligt förstånd.

Hennes erbjudande är att vi skall hjälpa henne att ta reda på vad som hänt emissarien eftersom vi har visat oss värdiga.

Vi är intresserade och lovar hjälpa till. Hon ger även Faridah ett löfte om att tar reda på vad som hänt i hennes familj. Men, det kan vara så att de är inblandade. Hon vill även att vi tar oss an sanatoriet och dess verksamhet.

Den konstgjorda gravitationen tar oss vidare genom den fantastiska menyn.

Och där slutar vi för idag.

Fjärde kapitlet

Vi befinner oss fortfarande på restaurangen. Vi är precis i monoliten och håller på att avsluta de fem efterrätterna som serveras. Vi är fortsatt helt tagna av mat, dryck och intryck av kupolen och närheten till den svarta rymden.

Tankarna mal i oss om hur vi ska försöka hitta emissarien. Vi kommer eskorteras av Akoba, Nigelias vakt som stått bakom henne under hela mötet.

Vi får en kommunikator som vi kan larma och kommunicera med Akoba. Vi berättar att vi stött på stadsvakter som utger sig för att vara gardister. Nigelia känner dock inte till något om detta. Nigelia vill att vi underrättar henne om vi stöter på dessa igen. Hon säger att vi inte har råd med krig igen. Coriolis lider fortfarande av portalkrigen säger hon, fast det vet vi naturligtvis redan. Sabah är helt borta i mörkret mellan stjärnorna, hon hör inte ett ord av konversationen. Burundi har svårt att passa in om vi säger så. Sju sorters gafflar gör det riktigt besvärligt. Faridah är imponerad av Akoba men försöker verkligen inte visa det, och lyckas hyfsat.

Faridah scannar av rummet. Hon får då syn på ett sällskap som inte verkar passa in: tre personer, en man med bakåtkammat svart hår och slokmustasch, en kurtisan samt en man som ser ut som en typisk livvakt. De bär alla dyra och exklusiva yttre attribut i form av kläder och smycken – men de för sig inte som det klientel som brukar besöka restaurangen. Det är något nyrikt och brackigt över sällskapet.

Vi bryter så småningom taffeln och beger oss, mätta och belåtna efter en himmelskt god middag, ut från restaurangen. När vi kommer ner så sitter ett gäng som ser ut att tillhöra Svarta Lotus (Sabah känner igen dem). Hade inte Akoba varit med så hade vi definitivt attackerats av dem. Vi tar en tvärbana hem och Akoba vinkar av oss. Väl hemma upptäcker vi att Aram tyvärr är borta. Vi får försöka hantera detta under morgondagen. Nu måste vi gå och lägga oss. Som en extra säkerhetsåtgärd så gör Burundi ett försök att gillra ett larm som ser tveksamt ut.

Det är tre dagar kvar till nyåret, dvs cykladen avslutas. Efter frukost kommer Akoba hem till oss och vi beger oss till emissariens våning.  Den ligger på ett våningsplan med en konstgjord sjö med bryggor och stigar. Marmor från Mira och ornamenterade valvbågar ramar in den exklusiva miljön. Vi går in i lägenheten där vi möts av mängder av blod. Yarah och Sabah känner ett obehag redan i dörren. De får ett migränliknande anfall och hör tonerna av en enkel melodislinga. Samma melodi som Faridah hört under gårdagen när hon kollapsade. Vardagsrummet är helt nerblodat medan sovrum och badrum är helt fläckfria och till synes oanvända. Böcker och annat är nervält och del av mosaiken har flera kulhål. Flera kroppar har släpats ut härifrån.

Yarah sätter sig ner och känner av rummet. Hon skakar till efter ett tag. Hon hör tydligt toner som är av betydelse. Burundi försöker koppla upp sig mot säkerhetssystemet för att se om vi kan få nån information från övervakningsfilmerna. Sabah försöker också känna av rummet. Hon hör toner varpå hon genast drabbas av en våldsam huvudvärk och kräks i en vas bredvid baren. Det närmaste kärl hon hittade.

 

På filmerna ser Burundi någon med höknäsa som går in, men det händer inget mer på filmen. Mycket verkar ha raderats. Burundi analyserar systemet och upptäcker snart att det är infekterat av ett datamem (virus).

Faridah, vår erfarna krigare, analyserar skotthål, märken och blodstänk efter striden och tumultet. Det verkar ha varit sex personer samt emissarien inblandade. En vulkankulspets verkar ha styrts ur sin bana och landat i mosaikväggen. Burundi kommer in till oss i vardagsrummet med andan i halsen. Saloitisk teknik verkar ha förstört övervakningen berättar han, och han visar oss bilden av mannen med höknäsa. Faridah känner igen honom direkt.

Mannen på bilderna är Joar Quassar, hennes kusin.

Farah känner när hon pratar om händelsen att emissarien lever. Vi känner oss klara här. Utanför lägenheten hittar Sabah blodspår som leder till hissen. Blodspåren fortsätter på våning 1 men försvinner på den blanka marmorn. Akoba spårar ytterligare en bit bortåt men de försvinner till slut för henne också.

Vi undersöker vidare och Sabah hittar ett slags ventilationsrör som är ca 120 cm i diameter – vilket är tillräckligt för att en vuxen person kan få plats.

Vi klättrar ner. Vi tar oss sedan många våningar ner via ventilationsröret. Vi når till slut ett utrymme med en lucka i golvet och öppnar den. Nedanför luckan ser vi en operationssal. Det är inte mer än dryga två meter ner till golvet så vi tar oss med relativ lätthet ner i rummet.

Vi letar igenom operationssalen. Yarah kikar ut i korridoren och håller vakt. Vi får alla en känsla av att vi nu befinner oss i sanatoriet.

Och så är det! Här finns en innergård med ett antal dörrar. Vi ser män i Pariatets dräkter, de verkar vara munkar, det vill säga Saloiter röra sig i den här miljön. En kvinna i yngre medelåldern med dok och klänning kommer fram till oss. Vi säger att vi gått vilse, varpå hon ber oss vänta och går sedan iväg. Efter en stund kommer hon tillbaka med en två meter lång och skallig man som har en orm tatuerad.

Yarah frågar om dom botar mystikersjuka här och det bekräftar han att de gör. Den långe mannen blir uppenbart nervös av att vi frågar dem om de som har mystikersjuka och om emissarien. Sabah undrar över Ismail och de förklarar att han inte dök upp till ett planerat möte för två dagar sen. När vi tar farväl, tar Ramas Sabahs hand och smyger över en lapp. Det är ett nummer till en kommunikator och ett meddelande: ”Ring mig. Vi måste träffas!”.

Efter en snabb överläggning bestämmer vi att det är bästa sättet att gå vidare med vad som händer i Sanatoriet. I bakgrunden hör vi från ett nyhetsinslag att Aram har hittats med avskuren hals och ett kryss i pannan. Yarah höjer en skål för Aram. Mycket tragiskt. Vi går tillbaka till lägenheten. När, vad vi tror, är slutet på Ramas arbetspass ringer vi honom. Han svarar inte men vi lämnar ett meddelande.

Vi går tillbaka till Sanatoriet och sätter oss på ett medelstort tehus med lättare förtäring och håller utkik. När Burundi går på toaletten så blir han överfallen av samme man som Faridah såg tidigare under kvällen. Han drar in Burundi bakifrån och kopplar ett grepp om halsen på honom och väser i örat att ha skall ha knarket.

Tumult utbryter i pissoaren. Faridah dundrar in och pekar sin accumulatorpistol mot bjässen som drar sin vulkankarbin, skjuter och träffar Faridah i knät varpå hon faller. Burundi tacklar in bjässen i väggen så att han tappar greppet. Burundi nitar honom sedan och spräcker näsan på honom. Sabah dyker nu upp och med draget vapen skjuter hon och träffar honom i bröstet med höghastighetsprojektiler. Sabah och Faridah skjuter igen och träffar så att han faller in i ett bås. Vi inser att vi måste ta oss härifrån – snabbt. Yarah visar vägen, Burundi hjälper Faridah som har ett splittrat knä.

I tumultet som uppstått inne på tehuset tar vi oss ut och skyndar oss in i närmaste gränd där Faridah läker sitt knä med sin skarabé. Sabahs kommunikator ringer – det är Ramas – vi stämmer träff i Sökarnas tempel vid den quanska vegetationen, i början av fjärde kvartilen på dagen (kl 10 på fm). Vi står och väntar, men Ramas dyker inte upp. Han kommer efter ett tag. Ramas ursäktar att han är sen och börjar prata. Efter ett par sekunder så exploderar hans kranium då han skjuts i bakhuvudet och projektilen splittrar hans pannben. Ur handen trillar ett dataminne. Yarah tar hand om det. Det verkar som de gycklare som rört sig i området är antingen falska gardister eller inhyrda lönnmördare. De anfaller oss nu med full styrka och vi inser att vi befinner oss i ett bakhåll. Sabah träffas i njuren när hon söker skydd bakom bron i vattnet. Faridah tar ett skott i benet men lyckas skjuta två av gycklarna.

Efter en MYCKET hård strid, tar vi oss tillslut skyndsamt därifrån.

Vi tar kontakt med Akoba och berättar vad som hänt. Sen tar vi oss till Ozontorget och hittar ett nytt boende där vi kan vila ut. När vi beställt nya kläder och känner oss lite bättre till mods så tar vi och tittar på materialet på dataminnet. Det handlar om Ismail – han hade en känsla av att han hade fått sina krafter för att de skulle användas i ett syfte. Han hade även fått en uppenbarelse om horisontens undergång och att emissarien skulle visa honom vägen. Vi ser hur broder Ramas försöker få Ismail att förklara –  men han rabblar helt osammanhängande om att det kommer en tid då ”syster vänds mot syster” och annan svårtolkad rappakalja.

På minnet finns även en karta med en vägbeskrivning som leder ner till sanatoriets källare. Det sista är en inspelning med Ramas som beskriver att ett elitkommando från Salos befinner sig på Corealis och att det finns ytterligare ett sanatorie i källaren och att det är dit man fört mystikerna.

Det verkar som att det här är platsen vi letat efter. Det hemliga sanatoriet.

Och där slutar vi för idag.

Femte kapitlet

Vi befinner oss i vårt solkiga hotellrum med soffbord i frigolit. I det hotell som ligger i lastområdet. Det är tredje vakten och tre dagar kvar till cykladen.

Vi har nu räknat ut att det är en zylotisk fraktion som kidnappar och dödar en hel mängd människor med mystikersjuka. Vårt nästa mål är källaren till sanatoriet. Vi hoppas att emissarien och Ismail kommer att vara där. Vi pratar med Akobah och bestämmer träff på en större zokbar belägen vid kryddtorget.  Hon berättar att de inte har tillåtelse att operera där och därmed inte kan följa med. Hon råder oss att iakkta försiktighet.

Det har uppstått oroligheter utanför baren. Tumult. Gardisterna kommer och lugnar ner mobben.

Vi tittar mer på materialet med lösryckta fragment med Ismails svar där han pratar om mörkret. Källaren är nyckeln. Naturligtvis!

Vi förbereder oss och planerar för att gå in i sanatoriet. Målet är att hitta källaren och den bästa tiden är vid första vakten (typ fyra på morgonen).

Väl där går vi in via entrén och ser om vi hittar ett tillfälle att ta oss vidare. Vi försöker se ut som om vi väntar på någon vid den stora receptionen. Vi noterar dörrar som leder vidare inåt.

Burundi har en plan. Han går in på toaletten och skapar ett litet läckage för att avleda personalen så att vi obemärkt kan ta oss längre in i byggnaden. Det lyckas och receptionisten avleds.

Vi tar oss snabbt in och kommer in på innergården. Tre våningar upp finns det gångar och vi hastar snabbt vidare till operationssalen som vi kom in genom förra gången.

Vi kommer vidare och tar oss neråt i byggnaden. Efter ett par trappor så kommer vi ner till en ståldörr som leder in i något som absolut inte verkar tillhöra sanatoriet. Här nere är det fuktigt och skumt med plåttak och smutsiga väggar. Kablar hänger här och var och det verkar rätt farligt …

Snart befinner vi oss i en stor sal där man verkar kunna docka med ett skepp. Vi tar oss ner för en ståltrappa. Både Yarah och Sabah får ett jättetryck över huvudet och hör toner. Samma toner vi hörde tidigare i emissariens lägenhet. Vi känner att nåt har hänt här. Yarah fokuserar och får ont av det hon känner. Hon känner ljudet av ett skott och när hon tittar så ser hon en vulkanpistol som ligger på en balk.

Vi fortsätter ner. Nerför vindlande gångar. Vi går i nästan en och en halv timme. Då hör vi nåt till vänster. Folk som gnölar och folk som skjuter. Vi smyger fram. Gardister håller på att avrätta bostadslösa som vi gissar tagit sig ner. Vi gömmer oss snabbt i ett rum i närheten och väntar tills gardisterna gått förbi. Vi kollar till människorna som de avrättat och ber till ikonerna för deras själar. Sedan pressar vi vidare huvudkorridoren fram. Vi stannar vid tre hissar. En av dem verkar fungera. Burundi undersöker hissen och hittar ett fel som han fixar till och sedan åker vi 50 våningar ner.

Hissen accelererar, vi får panik men Burundi behåller kylan och lyckas få stopp på den. Dock stannar den så våldsamt så att Yarah slår i väggen vilket resulterar i en mindre blessyr. När vi öppnar hissdörrarna så fladdrar ljuset och det känns som att gravitationen är annorlunda och ganska skakig så här långt ner. Sabah försöker fixa hissen men lyckas laga sönder den så att den börjar falla igen. Tack och lov var det inte så långt till botten och vi slår oss bara litet grand. Skithiss. Dörrarna hasar åt sidorna. Vi kliver ut.

Utanför möts vi av lampgirlanger i taket och rakt framför oss ser vi en stor stålport med typisk zenitisk konst. Vi hör genom porten röster och folk som mumlar. Kanske är det sång. Vi knackar på och två biffiga kvinnor öppnar. Dom är helt klart biomodifierade. Dom undrar naturligtvis vad vi gör här och berättar att vi befinner oss på den tredje sfären hos drottningen Elmeda. Vi kommer in i en stor sal med ett antal tält som ser rätt dåligt uppsatta ut. Utmärglade människor och barn bor här. Facklor och ljusslingor lyser upp.

Vi kliver In i ett tält där en kvinna sitter i en pilotstol som sprayats i guld. Kvinnan har på sig en blå klänning och hon har en gigantisk kobra på armen. Bakom har hon två netraker, vargliknande varelser som brukar användas i strid. Ingen vet var netraker kommer ifrån.

Vi presenterar oss och berättar att vi letar efter Sabahs kusin. Kobran på drottningens arm tittar stint på oss och ser ut att förstå. Hon säger i samråd med kobran att hon kanske kan hjälpa oss. Om vi hjälper henne. Det finns en väldigt besvärlig person som heter Rau av rasen som kallas Skavara. En sådan liten varelse som vi träffat tidigare. Nästan som en muterad grävling. Om vi tar oss an honom så kan hon hjälpa oss med en karta och eventuellt en guide.

Vi ska ta oss till en marknad och får hjälp att hitta dit av en av netrakerna. Vi får tillbaka våra vapen som vi tvingades att lämna ifrån oss och tar oss så till marknaden. Mängder av Skavaras springer omkring och säljer allt möjligt skräp. Rau är en liten Skavara och han har sitt marknadsstånd i mitten av marknaden. Vi försöker bli av med Netraken vid namn Fark men han vägrar. Vi dividerar med Rau och erbjuder honom ett alternativ där vi beskriver vår plan. Den går ut på att erbjuda Rau livet om han hjälper oss. Vi följer efter honom och han försöker direkt börja köpslå om våra grejer vi bär på oss. Vi förklarar att hans liv hänger på om han kan hjälpa oss istället. Fokusera nu Rau!

Planen är att ta med Rau, blodig och dan, till drottningen. Att vi skall sminka honom så att han ser slagen, blodig och död ut. Fark berättar att den finns ett monster i labyrinten. Rau säger att han känner till labyrinten. Han ritar en karta som visar hur man kan gå utan att träffa på monstret. Rau berättar att smugglarna bevakar stället men på ett par ställen så kan ”ögat inte se”.

Vi tar oss in i labyrinten via ståldörren. Vi möts av tusentals förruttnade kroppar. Högar på högar. Små ljus är utplacerade. Som ett mausoleum. Burundi kräks medan vi andra klarar oss lite bättre från synen och stanken. Vi kommer vidare in i ett rum med ännu fler kroppar.

Vi pressar vidare och kommer så in i ett rum som verkar upphäva alla naturlagar. Det är vindlande i tre dimensioner.

Här väljer Fark och Rau att stanna – Fark är rädd. Vi ber till ikonerna om deras nåd.

Vi beger oss ner på en liten spång som ringlar sig fram. Sabah vinglar till och vi beslutar oss för att binda ihop oss. Vi tar oss genom gångar och rum som är helt nedgångna. Rena ruckel. Så hör vi plötsligt en sång när vi kommer till en trappa som går upp. En man som har en lite galen blick kommer gående. Han har plast lindad runt sig och smätter med sin diodpiska. Han frågar oss om vi är ljusets eller mörkrets tjänare. Vi säger att vi naturligtvis är ljusets tjänare och det gillar han. Han säger att han heter Bartos och är den som vaktar här nere. Bartos säger att han har pratat med någon som heter emissarien men vi tror det är Ismail utifrån det han berättar.

Han kan visa oss var vi ska gå.  Plötsligt får han nåt annat i blicken och säger ”Ni kan inte rädda honom, men han kan rädda er”.

Efter vi har vilat en bra stund och återfått krafterna så fortsätter vi ner. Vi hör fläktarna brumma och ibland människoröster men vi kan inte avgöra var ljudet kommer från. Vi kommer fram till ett ställe där Yarah och Faridah säger att till vänster så är det nåt verkligt otäckt.

Det skrapar på väggen. Vi ber och försöker smyga förbi. Faridah stöter i sin karbin i väggen och det börjar röra sig. Ett jättestort monster av skugga, tre meter hög och utan ögon. Lemmar med enorma klor. Gångarna går åt fel håll och allt är förvirrande. Vi skjuter frenetiskt och striden är hård. Burundi träffar med ett head shot genom att tillbe sin ikon. Det var ett magiskt skott! Besten faller ner – det verkar ha varit en biomodifierad varelse som av någon anledning hamnat här.

Vi går vidare. Fram till en lång gång via en trappa. Kameror övervakar den långa gången men vi följer strategin vi fick från Rau att ställa oss i övervakningssystemets blind spot för att ta oss framåt. Vi skjuter en av ståldörrarna åt sidan och tittar in. Kan precis se en skärm med kablar och manicker. Där sitter en man och övervakar gången. Faridah har sin ljudlösa pistol och skjuter mannen. Rummet är mycket större än vi först trott. Det är en hangar med 4 räddningskapslar – och en håller på att skjutas ut!

Vi skjuter på de två män som vi ser men det kommer hela tiden fler. Nu utbryter en vansinnig fight med martyrkommandot. Vi lyckas till slut mirakulöst övervinna martyrerna. Vi undersöker rummet och upptäcker att kapslarna programmerats med en en specifik destination på Kua.

Och där slutar vi för idag.

Sjätte kapitlet

Vi befinner oss, lätt chockade, i rummet med de döda martyrerna och räddningskapslarna. Det var en riktigt hård strid och vi inser hur nära vi var att stryka med.

Sabah hämtar Frak och Rau och för dom i säkerhet. Vi återhämtar oss och därefter beger vi oss till Kua.

Vi fyller vårt skepp Ebbah med alla förnödenheter med hjälp av Nigelia. Sabah styr ut skeppet från rymdhamnen på Coriolis med målet Kunjanplatån på Kua. Frak och Rau får stanna hemma för att hålla koll på saker och ting.

Vi har även fått förstärkning med en man vid namn Mansur Al Hajar som, visar det sig, är gammal stridskompis med Faridah från deras gemensamma tid vid legionärerna. Han är utsänd av Nigelia för att bistå oss, och det känns extra bra att Faridah och Mansur känner varandra. Han verkar ha en bakgrund av att ha arbetat med underrättelsetjänst och han för sig och rör sig som en typisk soldat.

Yarah blickar ut över Kua och står som i trans och mumlar en strof ur en sång på det språk som talas på Mira. Hon känner inte igen den själv när hon får frågan vad det var hon sjöng för något. Sabah går förbi vår enkla hylla med ikoner. När hon tittar till ser hon att en av ikonerna gråter. Svarta tårar. Sabah ber kort och ser för ett kort ögonblick bort mot Yarah. När hon vänder blicken tillbaka mot hyllan så är ikonen precis som vanligt igen. Det känns lite märkligt alltihop.

Vi bryter genom atmosfären och hela skeppet vibrerar. Skeppet styr mot de inställda koordinaterna mot Kunjanplatån och vi vet att det är en säker plats att landa på bland träden. Plötsligt får vi varning om en missil på väg mot skeppet. Sabah försöker förtvivlat göra en undanmanöver men missilen träffar lyckligtvis inte så hårt på någon vital del av skeppet. Vi tappar dock en del styrförmåga och efter att virvlat ner mot ytan så får Sabah i sista sekund ordning på skeppet och kan kontrollera nedslaget tillräckligt. Vi klarar oss med en hårsmån trots att vi landar ganska brysk mot marken. Vissa av oss är blåslagna. Yarah känner igen missilen och det verkar vara från ett raketgevär. Vi fäller ner landningsbryggan och den våtvarma tropiska värmen slår rakt emot oss med chockartad kraft. Burundi känner sig hemma!. Jungle is massive! Värmen, fukten och ljudet från fåglar och insekter omger oss med en bedövande styrka.

Vi hittar och identifierar två kapslar på platån. Vi bestämmer oss för att dela upp oss i två grupper för att ta redan på mer. Mansur och Burundi, som är i den ena gruppen, närmar sig till den ena kapseln först. Burundi upptäcker två humanoider i närheten av den kapsel de är på väg mot.  När den andra gruppen får meddelande om detta så viker de av mot dem för att ta dem i ryggen. Vi ser då en kvinna med ett raketgevär på ryggen och anfaller henne direkt. Hon flyr men vi träffar henne och de försvinner in i ett snår.

Väl framme vid kapseln ser vi att det är fyra personer som ligger där i. Burundi försöker få upp kapseln. Vi hittar ett meddelande:

Akbar Artyr, jag vill ödmjukast tacka för det goda kompanjonskap våra organisationer haft de här segmenten. Emellertid måste jag tyvärr meddela, och det med kort varsel och brådska, att våra köpenskaper genast måste upphöra. Vi tar fullt ansvar för beslutet som beror på att vi har stött på komplikationer på stationen. Det här är den sista lasten vilken skall skeppas i vanlig ordning. Er slutliga betalning sker vid fullföljd leverans och vår gemensamma samarbetspartners klartecken gällande lastens tillstånd. Ni har rykte om er att vara en noggrann herre med räkenskaperna. Därför vill jag påminna er att all form av informationstranskribering rörande våra affärer, i Baybasin eller Konglomeraten, genast måste förstöras. Det gäller för såväl dig som varornas mottagare och kontrollant. Detta för allas vår säkerhet.

Jag önskar er all lycka i framtiden.

-S

 

Tyvärr inga spår av Ismail i denna kapseln.

Faridah, Sabah och Yarah fortsätter att jaga kvinnan med raketgeväret då de plötsligt hör ett fordon längre bort som närmar sig. Det verkar vara en eller ett par sandkrypare. Vi beger oss snabbt till den andra kapseln för att se om vi kan hitta Ismail där. När vi kommer fram till den andra kapseln  kan vi se spår av larvfötter.

Och mycket riktigt: en bandvagn, två svävare samt ett antal män i ökensjalar med djungelutrustning syns lite längre bort. Vi lyckas gömma oss och precis innan vi dyker ner i vegetationen noterar vi att Ismail tyvärr inte heller är med i den andra kapseln. Vi ligger still medan männen lastar ur kapseln. Burundi ställer in monitorn så att vi kan följa sällskapet. Yarah och Burundi visar de andra meddelandet och vi gissar att de är på väg till Baybasin.

Vi följer dem på behörigt avstånd. Vi fortsätter i den här förbannade fuktiga hettan och oländiga terrängen. Fortsätter tills det börjar skymma när vi bestämmer oss för att slå läger. Under vakten angrips Faridah av en röd orm med en blixtformad gulaktig täckning på kroppen. Gifttänderna borrar sig djupt ner i armen.

Nu är det bråttom! Vi försöker med de medel vi har att förbinda såret men inser snabbt att det inte kommer att hjälpa då giftet fortfarande är kvar i kroppen och nu sprids snabbt. Yarah lägger då lugnt handen på Faridahs axel medan hon ber om ikonens nåd och lyckas häva förgiftningen. Färgen kommer snart tillbaka på Faridahs kinder och det som tidigare var suddigt blir nu åter skarpt igen. Vi andra står handfallna och i lätt panik. Yarah faller ihop av utmattningen, men Faridah hinner fånga henne och räddar henne från att slå huvudet i backen. Ett mirakel.

Mansur däremot har fått nån slags matförgiftning och sprejar djungeln brunt – flera gånger, men efter ett tag så stillar sig hans mage.

Vi börjar närma oss Baybasin, en gruvstad som en gång i tiden sjönk ner i ett slukhål. Den har dock byggts upp igen. Vi tar oss sakta fram och följer sällskapet och spekulerar i varför man skickar kapslar ner till Kua.

När vi går under tredje dagen börjar det mullra, marken rämnar och lämnar en lång kanal som är ca 4 meter djup. Mausor och Sabah klarar inte hålla sig på fötter vid kanten utan trillar i. De kommer upp efter ett tag och får plåstra om sig. Det visar sig vara ett djur som heter Azael som gräver ”kanaler” i planetens yta.  Vi skymtar Coriolis som en prick på himlen.

Plötsligt hör vi ljud och prat lite längre bort. Vi ser en liten by där någon form av soldater verkar samla ihop och kontrollera byborna. Några ungdomar har lagt sig på en kulle och siktar med gamla krutgevär. Faridah lägger sig på en annan kulle för att ha bättre skottlinje och kunna fälla soldaterna med sin accpistol.

Hon fäller ledaren och skadar den som står närmast. Vi andra avancerar in i striden allihop med dragna vapen och anfaller med full kraft. Vi fäller fyra och dödar lika många till.

Vi hyllas av byborna. De berättar att milisen kommer från Baybasin och att de ofta gör räder för att ta deras tillgångar. Vi får mat och vatten och fyller på våra förråd. En kvinna berättar om en syndikatfamilj som heter Birbasil som kan hjälpa oss när vi väl kommer till stan. Hon har en kusin som heter Rafik som jobbar för syndikat-familjen – han kan säkert hjälpa oss.

Byälsten Efraim berättar också om Shoukargerillan som leder ett uppror mot syndikatet och dess grymma metoder. Han frågar oss om vi kan hjälpa dem i kampen mot syndikatet. Vi bjuds på en spritsort som ger en sensation, precis som när man blir biten av en röd blixtorm, Mama Mia va gött! Drycken har en blommig fantastisk eftersmak.

Det finns en kvinna vid namn Jasmin i Baybasin som vi kan kontakta. Om vi hälsar från Efraim så kan vi komma i kontakt med gerillaledaren, en man som heter Dalih Osman. Vi beslutar oss för att ge oss av i gryningen.

När vi vaknar nästa dag så vaknar Yarah och Sabah med en text i huvudet.

En budbärare [text].

Det hela följs av en känsla av instängdhet. Vi funderar på om det inte är emissarien själv. Men det är bara en känsla …

En nioårig tjej presenterar sig som Sharimi och säger att hon ska ledsaga oss hela vägen genom djungeln. Hon ser med beundran på alla tjejer och framförallt Yarah som tar henne till sig och skänker henne ett armband. Flickans ögon glittrar när hon tar emot det.

I fjärran skymtar vi Baybasin. Vi tar oss ner mot gruvstaden och den omkringliggande ruckliga kåkstaden. Målet för oss är att ta oss till Masims Cantina och få tag i Jasmin.

Vi kommer fram till kåkstaden och folk tittar på oss. På ett litet torg pågår någon slags demonstration – gerillan vad det verkar. Det är en jäkligt smutsig stad. Vallmofälten sträcker sig dock vackert upp mot kullarna. Vi letar runt och till slut så: På ett slitet tvåvåningshus ser vi namnet Masims på en skylt.

Vi går in och frågar diskret efter Jasmin. Hon kommer ut till oss efter ett tag. Vi frågar om hon kan hjälpa oss med att få till ett möte med Dali Osman och hon säger att vi får ta oss till ett skjul med vitrappade väggar. Det är ett slags värdshus och ligger inne i staden lite längre bort. Vi äter lite vegetariskt djungelstuvning som smakar extra gott. Nattfjärilar svärmar runt oss som om vi vore en glödlampa i natten.

Vi bokar ett rum på värdshuset och sätter oss i baren. Vid midnatt prick så kommer det in ett gäng killar och efter dem en snubbe uppenbart är deras ledare. Vi närmar oss ledaren och får ursäktande förklara oss och varför vi sköt mot den gerillakvinna som sköt ner vårt skepp. Vi berättar  att vi vill spränga Akbar Artyrs verksamhet.

Vive la revolution!

Och där slutar vi för idag.