KULT – The Black Madonna

De djupt insyltade:

Detta har hänt:

 

11/3 2023 – Session 1.

Vi tar oss till Hamburg och till Författarförbundets guldplakettmiddag där Ernst pojkvän är nominerad till ett av priserna.

Gershom Idel, Walter Yaeger, Ernst ”BPM” Junghausen och Frieda Steinberger sitter vid ett bord. Träffar Techmiljonären Willhem Strobl och AnneLise, hans norska fru. Frieda pratar om att draftas till hans bolag – han har lagt bud på ny teknik som heter Mosaic. Günther (troligen ex nazi), som klagar på middagen, pratar med Walter om ett sällskap: Germanische Gemainschaft och att Walter borde gå med. Leon Schutze (Ernst pojkvän) vinner guldplaketten!

Sitter till midnatt då det dyker upp två män i frack tillsammans med en kvinna. Tillställningen är konservativ fast med progressiva ambitioner. En kvinna som liknar Magda ses av Walter. Walter presenterar henne som Magda Orlova. Vi märker att dom inte gillar oss. Det är nåt som inte stämmer med Magda. Det är nåt djupt obehagligt med henne. Hon berättar (när de skjuter heroin) om den dröm när hon är ung och att hon har en smärta som aldrig tar slut. Smärta och saker som rör sig i mörkret.

Nefariter är det som finns i Walters drömmar. Walter är hög som ett hus. Demoniska tjänare på baksidan av livets träd. Det är en fasansfull sida.  De är onda varelser.

Vi får en känsla att vi är iakttagna när vi går hem i natten. Nån med nattkikare förföljer oss. Det är dock inte någon av de som besökte festen. Vi bor på samma hotell och går och lägger oss. Gershom får feber och vaknar framåt tresnåret. Det är någon varelse i hans rum, han är inte medveten om det, men allt var bara en dröm. Han känner sig sämre när han vaknar. Walter har feber. Frieda vaknar genomsvettig. Alla har feber och haft mardrömmar.

Vi ligger med dropp i fyra dygn och drömmer samma dröm. Framförallt om en kör som sjunger och fyller oss med fasa. Frieda har drömmar om maskar som sjunger. Efter fyra dar så tilltar klådan och den blir bara värre och värre. Walter får ett samtal från en Irene Adler som vill träffas på Restaurant The Krane.

Vi går dit för att träffa henne klockan 14.00. Irene Adler, ca 60, jobbade på Ausblick Deutchland. Hon ser superarisk ut med stålblå ögon. Hon är väldigt orolig för Magda och undrar om vi vet nåt. Hon berättar att Filip inte är en bra människa och definitivt satanist. Han ska tydligen offra barn och de som känner till detta råkar alltid illa ut.  Bland annat fyra romska killar syntes med Filip och sedan hördes de inte av och hittades senare styckmördade i säckar.

Vi kommer överens om att vi ska undersöka hennes lägenhet.

Leon gör slut med Ernst.

Vi tar oss till Magdas Hamburg-lägenhet på Lubecker Strasse nära centrum. Vi hittar surrealistiska djur, tavlor med människotema, tre brev och ett vykort:

1. Return to Alberto Mirando, Förfrågan om att köpa en rysk ordbok från 1700

2. Arnold Wise. Kort personligt brev

3. James Masterson. Inbjudan till författarträff

4. Vykort från Pjotr. ”jag har sett honom”

Dagböcker – samtliga.

Köket: Diskhon är fullt av ruttna matrester och flottiga papper.

Nyckelskåp med nycklar till källaren och Berlinlägenhet samt en Opel Vectra. Nyckel även till Irene Adler.

Badrummet: Fem tomma valium-burkar och massa andra läkemedel, bland annat ett som lindrar symptom vid schizofreni.

Massa tvål och lotion.

Sovrum: Väldigt rörigt – mängder med öronproppar.

Vardagsrummet. Död murgröna.  Rosaröd soffa. Konst – lieman som är nedfryst och som tittar ut över ett öde landskap.

Balkonger – inget mer än två halvdöda palmer.

Arbetsrum. En IBM 386. Åtta möten inskrivna. Adresser till Walter och till de tre ryssarna i Slaviska förbundet i Berlin. Telefonsvarare: Shönberg – Väntar på en artikel. Filip – ”nåt hemskt kommer hända” och ”Det är snart försent”.

Källaren: Flyttkartonger, tom kyl, inget annat.

En folkabuss bevakar oss.

Ett samtal med en informatör ger att Filip är eftersökt.

Magdas Berlinlägenhet. Någon jämrar sig i sovrummet: Det är Magda som ligger och river sig över kroppen. Rökelse. Över sängen sitter en bild av en madonna (ryskortodox). Det ligger en bok på golvet: Filip Kramer ”Drömmens kraft” 1974 ”Hävande av förbannelse åsamkad av publik” Hon har blåa bölder med något som rör sig – det är maskar inne i kroppen!!

I bokhyllan finns en bild på Magda och Filip samt bröllopsfoton. Gammal Macintosh plus. Slaviska forums medlemstidning.

Köket är fullt kaos. Magda förs till sjukhuset. Hon får hjärtstillestånd – larver äter sig upp genom köttet. Hon blir uppäten levande. Frieda står och kaskadspyr i hörnet. Maskarna sjunger i kör medan de äter det levande köttet.

Obducenten Hans Georg Büger kommer och hämtar oss när vi går ut – han såg maskarna och bekräftar att det är en gammal förbannelse. Vi ska alla till sjukhuset. Vi går ner till bårhuset genom en massa vindlar och vrår. Han berättar att han stött på detta hos ryska soldater. Har en bok från en rysk författare som beskriver detta. Även en annan bok beskriver detta som en förbannelse där man kliniskt beskriver sjukdomen som en förbannelse. Vi får en beskrivning hur vi ska bli av med förbannelsen.

Vi är stalkade av sju personer som drar automatvapen. Gershom är skadad i benet, Frieda har en skråma. Vi sänker merparten av dem och de sista två retirerar. Dom ser slaviska ut när vi drar av rånarhuvorna. Walter tjuvkopplar en bil och följer efter men tappar dem.

 

15/4 2023 – Session 2

Vi är hemma och lappar ihop oss efter skjutstriden.

BPM är spårlöst försvunnen.

Walter har studerat boken ”Drömmens kraft”. Drömmer sedan obehagligt om en källare där det finns barn som är tillfångatagna. Vi är fångna, fullständig misär utan mat och toalett etc.

Klådan ökar och sprider sig till fler delar av kroppen.

Två grupperingar: Filip Kramer och Slaver.

Vi träffas hos Walter. Heinz ”Mjölkchoklad” Schlobel, en vän inom gamla Stasi, som lovar komma med mer info då han fått uppdrag att spana på Filip. Den infon vi får är:

 

Filips brott verkar sopas under mattan – han verkar ha högt uppsatta vänner. En journalist vid namn Eva Wagner dog mystiskt när hon skrev en artikel om Filip. Vi försöker hitta Anton Mahler och åker till hans adress i ett hyreskomplex. Våning sju. Man med Walkie Talkie, två män högst upp, kanske krim, inte slaver, troligvis ex Stasiagenter Vi beger oss därifrån eftersom vi blir upptäckta.

Åker vidare till den andre mannens adress. Han som heter Sasha Pagodin. Bor i ett förnämnt villaområde. Vi drar på i Friedas Audi med gabber-techno på högsta:

Senare på en restaurang dyker det upp fyra biffiga män som garanterat packar vapen. De är där för att för att fånga Sascha. Vi sitter och dricker öl och äter sauerkraut mit bratwurst och försöker ignorera de biffiga typerna. Frieda går på toaletten och biffarna följer efter. Frieda grips av panik och försöker skjuta sig ut. Det misslyckas. Gershom sänks och Frieda får handfängsel och bärs bort. Polisen dyker upp, så vi klarar oss alla otroligt nog från att föras bort. Vi tar med oss den avsvimmade Gershom och rivstartar Audin och kör iväg för att sätta oss i säkerhet.

Vi tror att biffarna är GRU, dvs ryska underrättelsetjänsten. Walter pratar med Sacha och bestämmer träff på Potsdamer Platz nästa dag. Sacha tror inte att Filip har med detta att göra. Gershom får agera sniper. Frieda kör för fort och blir av med körkortet. Gabbertechnon gör Audi glödhet och polisen plockar henne.

Vi åker sedan till en ockult bokhandeln vid namn Mantra, för att få reda på om de har hört några rykten kring Filip. Erika Håller, kvinnan som aldrig blinkar, tar emot. Hon berättar att Filip och Sacha är typer som man verkligen skall akta sig för. Hon tycker inte det verkar rimligt att Filip skulle försöka göra sig av med Magda – hon tvivlar på om det är han som ligger bakom. Hon tar fram en bok som Filip gjort – groteska bilder som är nästan helt omöjliga att se på. Det finns en känsla att boken är en ”fälla” och allt är självupplevt.

Boken vill dra in Walter i den och det ger honom viss ny insikt. Dvs att vår värld bara är en fasad framför något hemskare som ligger bakom och under ytan. Bortom allt vi känner till. Kristin Schlossinger, får vi reda på av Erika, är en av Filips flickvänner. Erika ger oss hennes adress. Hon säger även att det kan behövas ett speciellt blod för att drabbas av förbannelsen.

Filips böcker är utgivna av förlaget Svarta solen som ägs av Slaviska förbundet. ”Förbannelsens fysiologi” får vi med oss för att lära oss mer och kunna bota. Vi lämnar bokhandeln efter att ha lämnat en frikostig gåva.

Frieda blir beskjuten i lägenheten på kvällen. Polisen dyker upp och eftersom Frieda träffades, fick hon åka till sjukhuset. Georg Büger, obducenten, tar kontakt med oss och säger att han tagit fram ett experimentellt motgift. Walter och Gershom  anländer sjukhuset. Vi bestämmer oss för att prova botemedlet. Vi lyckas ta sprutan.

Vi åker iväg och tar in på hotell, Walter övernattar hemma. Vi verkar ha haft en bra natt – inga mardrömmar – det kan vara så att det kliar lite mindre och att motgiftet funkar!

Vi åker för att träffa Sacha på Kafé Hermann vid Potsdamer Platz. Då kommer Tom Cruise in!!! Jävlar, nu är scientologerna här också. Men ingen Sacha. Han dyker inte upp. Under tiden har Walters lägenhet vandaliserats och böckerna stulits. Walters skyddscirklar har förstörts och knarket är borta. Walter är förtvivlad.

Vi har ett spår för att hitta N Tatlina. Får tag på en adress till Doktor Schäfer – då kommer han berätta mer. Det vi vet är att Tatlina tog med sig 17 ryssar till kliniken – vilket är ett väldigt spännande lead. Heta leads just nu:

1. Filips hideout

2. Slaviska förbundet

3. Mahlers villa

4. Purgatovs villa

Vi bestämmer oss för att beta av listan uppifrån och ner.

Filips hideout – Vi åker dit på kvällen för att spana. Verkar vara ett övergivet område på Dunkelstrasse. Det lyser i ett fönster i en lägenhet. Vi går upp till tredje våningen efter en timmes spaning. Klockan är nu 22. Kvinna i 45-årsåldern som är läskigt knarkad – en redigt nedgången pundarkvart med galen tvist – det luktar ruttet lik, helt fruktansvärt. Vi hittar: absolut ingenting förutom knark. Men det är en jättestor lägenhet. I ett rum får vi en chock. Förruttnade varelser som rör sig och anfaller så fort vi kliver in! Kulor biter inte på de förruttnade människorna. Walter får syn på Filip och springer efter, våldsam jakt pågår i den jättelika lägenheten. Frieda och Gershom stänger dörren till ett av rummen för att komma undan dessa vidriga varelser. Filip försvinner via köksvägen. Filips pundarflickvän säger att templet finns i Purgatovs villa. Pundarflickvännen säger att Filip vill bli kung. Vi går via köksingången in i rummen på andra sidan lägenheten där hittar vi tre tavlor: En föreställer en Nefarit, en annan ett konstigt tempel/stad. Den tredje visar ett ritualmord på ett barn. Stadstavlan känns väldigt obehaglig.

Slaviska förbundet. En nedsliten fabriksbyggnad med mängder av skräp. Tre ingångar från gården. Den tredje går till Slaviska förbundet och Svarta solen. Vid tvåtiden på natten kommer det ut ett stort gäng människor som ser slaviska ut. Vi bryter upp dörren och går in. Hittar en massa böcker samt en tavla på svarta solen som vi tänker ta med oss. Man trycker böckerna här också. Massa magiska böcker. Bland annat nio stycken Harcomb-böcker. Andra våning innehåller enorma mängder ockult litteratur. Filips böcker finns här också, bland annat en om demoner: ”Dödens budbärare”. Låsta ståldörrar in till ett rum som innehåller bland annat bokföring som visar att miljoner D-mark hanteras. Mängder av vapen skeppas från Ryssland som letar sig ut på den tyska marknaden. Även gradering av medlemmar hittas. Många av Berlins högst uppsatta. Vi tar med oss bokföring och graderingslistan samt ritualföremål som kan användas när vi ska vända vår förbannelse. Almanacka med en markering ”Pagodin söndag klockan 22.00”. Visar att polischefen Trauber är med i Slaviska förbundet – och att de verkar vara ute efter oss. Walter snor lite böcker och tuttar eld på hela ockulta biblioteket och hela föreningslokalen! Vi åker hem för att vila. Vi drömmer alla samma dröm igen: Vi rör oss mot Purgatovs villa. En riktigt otäck dröm där vi svävar in i huset. Stora vakthundar dansar och en avgrund öppnar sig och landar i Purgatovs gillestuga.

Boken drömmarnas kraft berättar om hur vi ska häva förbannelsen. Vi kan tydligen häva förbannelsen i drömmen. Sen är vi tillbaka hemma igen – Detta är ett omen om vad som kan komma skall …

 

6/5 2023 – Session 3.

Nu är det morgonen efter. Branden som Walter startade brände ner halva kvarteret. Inga döda men polisen rubricerar det som mordbrand. Alla kanaler på tysk teve och radio samt pressen bevakar händelsen. Man försöker intervjua ägarna.

Det är lördagen 21:e då samlingen ska ske i Purgatovs villa. Vi vaknar av att det kliar galet mycket! Medicinen som vår vän obducenten gett oss verkar inte längre. Artefakterna (bok, snören, svavel och rep) ligger i en stor svart väska som vi lägger i ett valv hos BPM:s kompisar som har en nattklubb i en gammal banklokal.

Vi pluggar på ritualen. Vi behöver en skål med obefläckat blod och en med befläckat blod. Vi måste kolla Shagidiel. Vi får kolla det i Friedas databas. Beger oss till sjukhuset för att fixa obesudlat blod hos obducenten. Han löser det åt oss och är väldigt intresserad av vad vi ska göra.

När vi sedan åker till Friedas lägenhet, så ser vi att den är övervakad av en bil som är hemlig när vi slår på den i registret. Vi går till BPM:s lägenhet men den är bevakad den med. Vi tar en rekognoseringstur till Purgatovs kåk.

Purgatovs villa – Har en bom framför en privat väg som går genom en allé i en park upp till villan. Pengar och makt byggde denna boning. Vi åker förbi villan och ser att det finns övervakningskameror överallt. Tar in på ett ruffigt Motel som är delvis en bordell. Frieda ringer sin gamle vän från Stasi, Uwe Ritter, som är en karl man kan lita på, och som en gång i tiden var en av tysklands bästa prickskyttar. Han har dessutom nuförtiden sadlat om till byggbranschen och, visar det sig, besitter en stor arsenal med specialvapen. Tanken är att få med Uwe eftersom att han är uttråkad och gärna vill vara med på lite krig. Han bor i Schönberg har en betong- och byggställningsfirma. I ett förråd har han allt vi behöver. Mängder med specialvapen, till och med eldkastare! Buntband, tazers, rökgranater, skyddsvästar, automatvapen, knivar, brytjärn, bangers, C4, mörkersikte, störsändare för video och ljud. Uwe tar med sina specialsaker själv. Mörka overaller och smink. Tårgas och skyddsmask. Vi omgrupperar till Uwes villa. Vi får gärna bo hos honom. Uwe är extremt taggad på att köra lite krig igen! Äntligen!

Uwe hör även med Eva som också kan vara bra att ha med. Vi frågar inte varför, men misstänker att hon ingått i Uwes specialkommando tidigare. På kvällen när vi förbereder oss och pluggar på ritualen, så berättar Walter om sin rädsla att öppna en port igen till den Nefarit som han träffat på tidigare. Shagidiel begår ständiga övergrepp på unga och oskuldsfulla. En dödsängel som bryter ner allt motstånd. Leder till rädsla, självförakt, skam och mardrömmar. Väcker förbjudna tankar så att oskyldiga skall ge sig på sina egna unga och barn. Han har en stark närvaro i vår värld. Vi blir förfärade och väldigt överens att sätta en kula i huvudet på de som åkallat förbannelsen på oss. När vi väl frigjort oss från den …

Vi går till sängs och drömmer. Drömmar där vi är barn inspärrade i en källare. Vi drömmer om att vi äter benbitar från andra barn medan andra barn våldtas i rummet bredvid. Vi mår väldigt dåligt på morgonen och det kliar otroligt mycket.

Vi åker till villan. Gömmer bilen och går mot villan i ett lätt duggregn. Uwe tar täten. Det är helt tyst i skogen. Kusligt tyst. Onaturligt tyst. Vi går i 20 minuter tills vi kommer fram till muren. Det finns övervakningskameror, taggtråd och krossat glas. Vi slänger över en kevlarmatta för att ta oss över. Det kommer en bil med Sasja, Mahler och Filip. En stund senare kommer en shitload av stora mörka bilar, som släpper av passagerare utanför muren. Ca 15-16 personer. Polischefen, borgmästaren och elit från företagsvärlden. Det tar en timme ca. Det är bara män. Frieda känner en vrede byggas upp inom sig. Uwe klipper två vakter som vi drar undan i ett buskage.

Då inleder vi ritualen!. Walter mässar och vi följer med. Det tar nästan en och en halv timme. Natten blir kusligt nog än mörkare. Hundarna gnäller och ynkar sig. Första cirkel är klar. Walter påbörjar andra cirkeln. De döda vakterna som ligger i närheten antar vi bara har en positiv inverkan på vår ritual. Klockan är nu ett på natten. Vi går ner för garagerampen och kommer in i ett exklusivt garage. Vi går genom och kommer fram till ett rum som känns otäckt även från utsidan. Allt är tyst. Vi tror att detta är templet som vi letar efter. När vi gläntar på dörren, hör vi skrikande människor som lider alla helvetets kval. När dörren slits upp så står det två vakter med kalashnikovs – BPM sänker vakterna. Vid altaret finns två personer i offerläge samt ytterligare en massa människor som står på tur att offras. Vi buntar alla förövare – och tar ut de stackare som fortfarande lever och ger dem kläderna från förövarna. Vi placerar dom i rummet utanför. Nu pekar de inåt och menar att det finns fler som är utsatta. Det är bara att fortsätta för tiden är knapp!

Vi rör oss framåt och hittar en ståldörr. En svart kraftfull aura skickar Walter till andra sidan väggen när vi öppnar dörren. Han drabbas av ursinneslöst vansinne av det han ser. Kött, hud och torkade blodrester samsas med råttor på betonggolvet där vi ser tecken inristade. Vi oskadliggör dem med elpistolerna och placerar dem i mitten. Walter är galen. Vi ger honom en rejäl skvätt whisky och ett par rediga örfilar och så är han tillbaka igen.

Vi börjar mässa och när vi fullbordat sista cirkeln så skriker ryssarna fasansfullt. Något finns i deras kroppar. Rummet imploderar och vi försvinner in i ett moln som iakttar oss. Sen försvinner vinden och vi befinner oss i en enorm sal med pelare stora som skyskrapor. Ett rytmiskt dunkande hörs. Inget finns kvar av villan. Tre skepnader kommer mot oss – allt är väldigt svårt att ta in.

Massiv verklighetsdissonans

Vi tror det är Nefariter – fallna änglar. Tre vanställda kvinnofigurer med fasansfulla attribut. De går fram till de tre ryssarna som exploderar – ur dessa kliver nya ryssar ut som kommer fram till oss och sträcker fram ett bloddrypande finger och vi kastas bakåt av kraften i beröringen. Sedan bleknar de bort och vi blir kvar på golvet. Smutsiga med besudlade själar bland träck och äckel är känslan som kryper in hos oss.

Nefariterna släpar, med hjälp av köttkrokar, bort de ”gamla” ryssarna. De ger ifrån sig ett avgrundsvrål och de kommer skrika i all oändlighet. Nefariterna stannar till, vänder sig om, tittar på oss och säger.: ”Ni har kallat oss, er smärta tillhör oss, vi kommer att ses igen ”.

Vi är åter i rummet – blodiga, smutsiga och täckta av inälvor. Men – vi är tillbaka. Dock så kvarstår klådan! Allt är förgäves. Vi ringer efter polis, press och ambulans. Sedan drar vi oss snabbt tillbaka till Uwes villa.

Dagen efter – inget på nyheterna. Ingenting! De jävlarna har lagt locket på. Vi mår pissdåligt av att återigen drömma mardrömmar där Walter gnager på benen till barn som ätits upp. Det känns som att verkligheten rämnar. Vi deppar men beslutar oss för att ta och följa upp FRANKFURTKLINIKEN (som vi hade nästan glömt av).

På Autobahn så stoppas vi av något slags otydlig figur. Landskapet blir bara mörkare och mörkare. Figuren ser ut som en rysk präst – som sätter sig i bilen. Han säger att vi nu ägs av Shagidiel.

Helt plötsligt är vi tillbaka i verkligheten och upptäcker att vi står helt stilla på autobahn. Vi måste bli av med märket genom att övertyga någon att hjälpa oss. Vi röker ganja hela vägen till Frankfurt, dit vi kör i 170 kilometer i timmen.

Frankfurt an der Oder

Här råder hög arbetslöshet – det är ekonomisk kris och många sitter på kafe och klagar på det generella läget. Vi kommer fram till kliniken som är inredd i en gammal herrgård. Tänk Gökboet. Som en parodi på sig själv. Allt känns jävligt kef. Vi möts av Vibecke Rausing som tar emot oss med tydlig misstro. Herr Doktor Schäfer bjuder in oss till sitt kontor. Vi konfronterar honom om de 17 ryska barnen. Men gubbjäveln vill ha en muta för att prata. 600 D-mark gör susen. Han förklarar. Det var 44 barn. Alla i ungefär samma ålder. 17 är fortfarande i livet. Tatlina verkar vara den som tog hit barn från Kirovkliniken. Barnen ansågs ha personlighetsstörningar. Natalja Tatlina är pensionär och högt aktad. Vi får hennes adress.

Vi visas in i en sal på andra våning där resten av de ryska barnen finns. När vi kommer så börjar alla skrika hysteriskt förutom en man – Pjotr. Han ger en docka till Walter. Pjotr säger att dockan är viktig och att Walter ska ge dockan när han är liten. Pjotr kände Magda, Filip och Sasja. Han säger att de var elaka i Ryssland. I Kalenkos hus. Vakterna var elaka. Vakter med slangar. Pjotr mammas sålde honom till Kalenko. Han beskriver en annan avdelning i källaren. En farlig avdelning. Schäfer låter sig mutas igen för att vi ska få se källaren. Han varnar oss dock att gå ner. Förvridna människor finns där. Deras psykiska problem har gestaltat sig rent fysiskt. Vi hör vrål och vakterna vill helst inte släppa in oss. Människorna är förvandlade till monsterlika varelser. De blir som galna – en av dem tar sig genom gallret och vi lyckas chocka den med elpistol. Cellerna i de långa gångarna är bottenlösa och helt plötsligt dyker kvinnorna som vi träffade på tidigare upp. Vi nu alla är skakade och utmattade.

Vi letar upp Tatlina. Hon berättar för oss att det var 51 stycken barn från början som hon tog med sig från Kirovkliniken. Magda blev sämre när hon kom till Kirovkliniken. Så höll hon sig i närheten av Filip, Sasja och Mahler som redan på den här tiden var ”otäcka”. Men de var rädda för Magda av någon anledning. Vi får adressen till de 10 resterande barnen (utöver Magda och de tre andra). Planen är att söka upp dem. Det är ett fantastiskt lead! 

 

26/5 2023 – Session 4.

Vi befinner oss fortsatt i Frankfurt an der Oder och kan bara fortsätta med de trettio år gamla adresser som vi har. Adresser till de tio personer vi vill ha tag i. Tar in på ett hotell och börjar metodiskt söka efter dessa personer. Vi tar Friedas bil och åker till första adressen:

Andrej Tolenko – enligt mannnen som bor där nu så hade han tagit livet av sig.

Andra adressen: Fredrich – flyttat till Hamburg.

Tredje: Ewa Rulow – flyttat till Östberlin för 20 år sen. Fick den nya adressen.

Fjärde och femte: Etel och Laila – flyttade också till Östberlin

Sjätte: Rudolw Makrov – Tog livet av sig.

Sjunde: Anastasia Chevshenko – flyttat till Minsk.

Åttonde och nionde: Vladimir Sergeva och Ivan Novikov – Kollektivt självmord. Sköt varandra samtidigt.

Tionde: Tatiana Smirnovich – Tog livet av sig veckan efter hon blev frisläppt.

Vi åker till hotellet – det kliar och vi är uppgivna och vansinnig trötta. Dessutom har det börjat växa ut något i nacken som är blött och varigt. Mardrömmen om barnen i källaren fortsätter. Hungriga barn som vill ha kött. Frieda kan stå emot men inte BPM. Walter kramar dockan – vill ha den hos sig – vaknar ute i naturen i dimma. Han känner som att han går i ett dygn och bestämmer sig för att gå till Leningrad. Träffar på en man under ett träd vid en kulle. Han kallar sig ”Vandraren” och berättar att Walter är ledaren som ska styra oss ut ur drömmen. Frieda och BPM kan inte göra detta. Walter ska få lära sig att påverka död materia i drömvärlden. Walter vaknar helt utvilad trots att han hinkade i sig en flaska whisky kvällen innan.

BPM har under frukosten stora problem med äckelkänslan av att ätit människokött i föregående natt dröm. Frieda är ganska off och skakig. Ser sin mamma i ögonvrån och tänker på hennes tortyr och död i fängelsehålan på Stasis högkvarter.

Så hör vi på radion att en känd nazistjägare har ritualmördats i Berlin – självklart inser vi att det är Gershom. Vår kompis har mördats! Åker i galen fart på autobahn tillbaka till Berlin. Walter ringer sin kompis hos polisen. Han kan berätta att offret är helt flått och uppsatt på ett kors. Demoniska tecken runt om. Han har han fått sina ögon intryckta, blod och inälvor ligger utfläkta överallt. Vi tar oss till offerplatsen. Flådd och blodig börjar han helt plötsligt vakna till. Samtidigt som han rycker loss sina fastspikade lemmar, berättar för oss hur vi ska dö på samma sätt han har dött. Han är nu nästan helt loss och han försöker sträcka sig efter oss. En chockad Friedas reaktion är att rycka fram pistolen och skjuta, varpå BPM försöker hejda henne – DÅ SKJUTER HON BPM I MAGEN AV MISSTAG!

Förfärad av vad som händer kommer hon till sans och försöker hjälpa honom. En tunnel öppnas helt plötsligt och vi ser tre kvinnogestalter. Rolf, Walters poliskontakt, som är med på plast ser även han de tre gestalterna som kommer i  tunneln. Han börjar skjuta febrilt mot dem men blir strax insläpad in i tunneln av Nefariterna. Skrikande och med panik i ögonen ser vi honom försvinna in i tomma intet.

För att kunna ta hand om Ernsts skottskada så åker vi till vår gamle vän obducenten så att han kan sy ihop skadan. Som tur var så gick kulan rakt igenom på sidan och inte in i några organ.

En stund senare, när BPM mår lite bättre, så åker vi tillbaka till bokhandeln. Vi måste hitta en lösning på vad fan det är som händer. Vi luktar död – butikskatten fräser åt oss och flyr in i bokhandeln bakre regioner – men vi ber om hjälp och berättar om de tre Nefariterna.

Vi får veta att nefariterna endast kan bekämpas via Liktorer. (Vi hade tydligen en sådan i bilen). För att göra en lång historia kort: Om inte Nefariterna plågar oss i evigheter så kommer liktorerna döda oss. Dock verkar det som att man kan få hjälp via drömmarna.

En drömmagiker som Vandraren verkar vara en framkomlig väg.

Vi fortsätter att leta efter ryska barnen – Ewa som skulle bo i närheten av oss i ett betong-ghetto. En man som bor på Ewas adress mutar vi med Whisky för att han skall prata. Han ogillar skarpt att Ewa ”horar” som han kallar det. Vi hittar Ewa på en hamburgerbar där hon brukar hålla till. Det visar sig att den Ewa vi hittar är dotter till Ewa vi letar efter. Ewa den äldre verkade ha begått självmord som många av de andra. ”Kalenko”/”Nikitin” brukade hon ropa i sömnen innan hon dog.

Vi försöker i stället söka upp Etel och Laila. Fortsatt betongghetto. Vi stöter på en hemlös i trappen som är omgiven av skalbaggar. De försöker bita oss. Vi skakar av oss dem och helt plötsligt materialiserar sig en oändlig trappa och skalbaggarna drar ner den skrikande stackars mannen i det mörka eviga.

Vi rör oss snabbt bort från trappan och tar oss upp till rätt våningsplan. När vi kommer fram till lägenheten träffar vi på Etel Brockmann som står utanför sin dörr. Laila som bor i porten bredvid hämtas medan vi välkomnas in i ett brunt östtyskt mormorshem med virkade dukar och vi bjuds på kaffe med kakor.

Hon berättar om Kalenkos hus, Etel säger att huset sträcker sig ända in i ”Citadellet”. Walter berättar om Pjotrs docka, Då faller Etel i trans och säger att Walter måste behärska drömmen först! Vi tackar för oss och åker hem till Walter för att dricka oss till sömns allihop. Så drömmer vi att vi åker i en bil och är runt tio år gamla. Omkring oss sker det explosioner och bilen kör genom tunga metallgrindar med förvridna delar.

Så, framför oss reser sig Frankfurtkliniken. Runt kliniken finns bara svårgenomträngliga snår och vi kan höra explosionerna i fjärran. Vi går ur bilen och står nu på gårdsplanen framför huset i månskenet. Vi går in i huset och möts av samma kvinna som tog emot i den riktiga världen, men hon är väldigt lik en av de tre Nefariterna. I ett av rummen sitter doktor Doppler. Ernst, som bara är ett barn i den här drömmen, smyger sig fram bakom. Doppler sitter bara och gör ASCII-bilder. Samma bild – om och om igen.

Det är bilden av Nefariterna. Ernst smyger ut och vi träffar Tatlina som lovar att hjälpa oss. Vi vill ge Pjotr hans docka tillbaka. Men vi hamnar i källaren, Tatlina verkar förvirrad av att vi är i källaren. En förvriden unge som nu har metallkulor och käke av porslin attackerar Ernst. Tatlina räddar oss. Vi går fort upp igen och hamnar på andra våningen som nu har ett oändligt antal rum med intagna. Alla salar försvinner in i oändligheten. Här finns bara barn och inga skötare. Många skadade. Vi letar efter Pjotr. De andra barnen verkar vara rädda för oss. Vi hittar till slut Pjotr. Han får dockan och det känns som vi sugs in Pjotrs öga och drömmen försvinner.

Vi vaknar upp och känner oss både utvilade och att vi faktiskt har åstadkommit något. Vi skall uppsöka den sista person som finns kvar i Tyskland: Fredric i Hamburg.

Vi drar dit i Friedas blanksvarta Audi 100 sport med BBS-fälgar och 225-däck. I bilen lyssnar vi på den nya samlingsskivan från Techno Berlin. Vi kommer precis fram till adressen när vi ser ambulanspersonal som bär ut honom ur lägenheten då han fått en hjärtinfarkt och dött.

Molokna åker vi tillbaka till Berlin och åker återigen till Etel och Laila. Vi fixar med fika för få lite mer information som kan vara till nytta. Etel är själv hemma och vi väljer att inte kalla på Laila. När vi pressat henne lite för mycket på information blir hon alldeles gränslös och säger att vi måste förgöra Shagidiel som vi släppt lös. Hon beskriver den barbariska mänskligheten och de hemskheter som hon utsatts för.

Människan är dömd att dö och lida – inget annat! väser hon. Till slut vänder hon sig mot Ernst och skriker: ”JAG VILL INTE MINNAS!” Sedan sätter hon saxen i huvudet och faller död ner. Chockade drar vi oss snabbt som ögat därifrån. 

 

11/6 2023 – Session 5.

Efter att vi lämnat Etel så beslutar vi oss för att åka till Walters lägenhet. Under resan ser det ut som att Walter försvinner in i trans. Ernst försöker väcka honom honom men vi beslutar oss för att han ska få vara ifred. Så att han kan drömma.

I drömmen träffar han Vandraren som varnar Walter att han måste kunna slå tillbaka eftersom våra kroppar kan komma till skada mycket snart, kanske redan i natt. Vandraren försöker lära honom att styra sina drömmar genom ett antal experiment varav ett är att lyfta en stock. Walter misslyckas och måste meditera under tre solvarv. När vandraren kommer tillbaka och ber Walter lyfta stocken igen, så lyckas han lite bättre. Nu får Walter order om att  meditera i sju dygn. Walter blir grym på att meditera, så bra så att han leviterar. När han försöker igen så lyckas han lyfta stocken! Vandraren ber honom då att förvandla en ruin till en hem, vilket han gör med viss lätthet.

Men han måste kunna hantera levande varelser. Han befinner sig nu på en gladiatorarena. Ett tre meter långt och två meter högt ögonlöst, kattliknande monster av stål står så framför honom. Walter försöker att förvandla besten till papper, men lyckas inte fullt ut, så han kastas ur drömmen och befinner sig i bilen igen.

Walter upptäcker att han kan påverkar kliandet och maskarna i verkliga världen. Han lyckas delvis lindra klådan från de krypande maskarna på både Ernst och Frieda! Walter blir så så glad så han genast köper massa whisky och kebab. Här ska firas!

Walter börjar nu fundera på om verkligheten egentligen bara är en kollektiv dröm? Han hejdar sig för att utmana den iden. Fortsätter med en stadig whisky istället. Det får bero.

Vi är återigen oroliga för att gå att lägga oss eftersom vi tror att vi kommer skadas i drömmen. Vi beslutar oss för att lägga oss tillsammans bredvid varandra i vardagsrummet (på pentagrammet …)

Vi somnar och nu befinner vi oss på flaket till en ålderdomlig lastbil. En måne hänger tungt på den svarta himlen. Sidorna på flaket hindrar oss från att se ut från sidorna. Vi är åter barn igen. Walter har naturligtvis dockan med sig. Igen.

Landskap utan konturer. Mörkret har tagit över allt. Grusväg på låg vall. Det skumpar rejält och trälådorna jämte oss hoppar runt. Vi kommer fram till ett högt plank och där bakom kan vi skymta vakttorn med sökarljus. Soldater som ser omänskliga ut öppnar. Baracker ligger på innergården. En av vakterna beordrar oss, på ryska, att gå av flaket. Om man tittar närmare på soldaterna så är de närmast att betrakta som skelett. Utmärglade utan kött och endast hud utanpå skallen.

Nu närmar sig ett flertal soldater – och det ser ut som att dom ska spöa skiten ur oss. Ernst lyckas springa ifrån dem genom en snabb fotbollsrörelse. Frieda lyckas hänga på. Walter avväpnar de flesta genom drömkraft. Dock inte alla. Ernst och Frieda dyker in under en barack för att gömma sig. Walter försöker rycka bort resten men misslyckas. Vi kryper fram under barackerna.

Vi noterar att det finns ett otal baracker där, vad vi antar är barn, hålls fågna. De andra är lite olika och vi listar ut att det finns en där soldaterna håller till, en som är en sjukstuga, samt ett förråd.

Walter försöker sätta eld på soldatbarackerna men misslyckas helt och svimmar av. ansträngningen. Soldaterna hittar Walter och Ernst men Frieda klarar sig undan och gömmer sig. De ska sättas i ”fågelburarna” enligt kommendant Nikitin. Frieda känner sig nu väldigt ensam men försöker se vart dom förs. De förs till en barack en bit bort där de binds fast i varsin stol.

Frieda tar sig nu till förrådsbyggnaden. Walter och Ernst frågas ut och misshandlas med kraftiga lavetter. Ernst får frågan om han vill bli legionär. Ernst tackar tyket nej. Det hela slutar med att Walter och Ernst blir nedsläppta i en stor grop innanför stängslet vid en av de bortre barackerna. Ernst inser att de barn som redan sitter här ser nykomlingarna som mat, varpå han går fram och nitar den störste och mest hotfulla av dem. Gropen är fylld med utmärglade barn. Ernst blir biten i tumultet men hans poäng har framgått – inbilla er ingenting!.

Det är rena slakthuskänlan när barnen börjar äta på den stackare som Ernst sänkte. Frieda lyckas smyga in till burarna, så hon gömmer sig precis bredvid.

Walter försöker under tiden ta sig upp med drömkraft. Till och med Frieda försöker att låsa upp låset med drömkraft men misslyckas. Men hon känner att hon kanske skulle kunna bemästra detta? Walter tänker sig till cigaretter och lyckas. Han bjuder på ett barn som visar sig ha en nyckel. Men de når inte upp ur gropen, så Frieda får hjälpa till att öppna gallret och Ernst och Walter kan befrias.

Nikolaj som hjälpte oss med nyckeln visar oss vidare till Pjotr. Vi går in i en av de närmaste barackerna. I den stinkande baracken hittar vi Pjotr. Han vrålar så högt efter att han fått dockan så att världen går sönder och vi vaknar i lägenheten. Vi har ont efter misshandel och bett.

Vi försöker förbinda oss – Ernst behöver en stelkrampsspruta mot betten. Vi sover lite till – klockan är bara halv två på natten. Vi är tillbaka i lägret. Pjotr har befriat barnen som går därifrån. Vi slits därifrån och befinner och plötslig på en perrong på oktoberjärnvägsstationen, det är sinnessjukt kallt. Vi är 10 år och fryser vansinnigt mycket. Staden bakom ser förvriden och hotfull ut. Vagnar ser ut som dom är utbrända. Hit kommer det nog inte gå några tåg den närmaste tiden.

Snön knarrar under skorna. Vi hör tunga fotsteg från stationen. I stationen ligger frusna kroppar staplade på varandra – deras tomma ögon förföljer oss. Legionärer patrullerar utanför. Vi försöker ta oss vidare in mot stan som verkar vara Leningrad. Vi har ju varit här innan med partiet. När vi tittar närmare på de som vi nästan tror är döda så ser vi att de lever och försöker säga nåt. ”Shagidiel” mumlar den halvdöde mannen repetitivt. Tusentals lik överallt i hela staden som ändå inte är döda. Isande kyla utan slut. Död överallt. Vi går och kommer från till en bro.

Bron är bevakad och svårt att gå över utan att bli upptäckta. Legionärer vaktar. Frieda drömmer att det plumsar i vattnet. Hon har nu drömkraft. Walter gör så att bron blir mindre så att tre av vakterna faller i vattnet. Frieda försöker med drömkraft att knuffa i den sista vakten. Misslyckas kapitalt så hon upptäcks och vakten skjuter henne i axeln. Frieda är i chock och befinner sig i dödlig fara om hon inte får hjälp. Ernst förbinder utan framgång. Walter försöker ta ut kulan med drömkraft. Frieda är allvarligt skadad. I ett sista försök så gör Walter så att skadan läker sig genom att kulans förlopp reverseras. Såret sluter sig och hon är helt återställd!!

Vi går över bron. När vi kommer till korsningen ser vi en kyrka där det lyser i ett fönster och vi beslutar oss för att gå dit för att se om vi kanske kan värma oss lite. Husen runtom är onormalt höga och kantar en trång stig fram till kyrkan. Kyrkportarna står halvöppna. Tunna vaxljus lyser upp alla väggar med ikoner. En man sitter och snidar. Han får syn på Walter säger att han har tillverkat dockan Walter håller i och att den alltid kommer tillbaka.

Han målar även. Walter ser sig själv i en halvfärdig målning som mannen gjort. En ikon föreställande en madonna som är kusligt lik Walter. Ikonmålaren, som vi kallar honom, heter Dimi Nesterov. Han säger att han kommer att hämta Walter när målningen är klar.

Vi lämnar kyrkan och går över en annan bro. På andra sidan vattnet bildar husen en labyrint och det finns djupa raviner mellan en del av husen. Ett rytmiskt dunkande hörs lång borta. Vi känner åt vilket håll vi ska gå.

Vi befinner oss framför en mycket lång bro. Löjtnant Schmidt-bron. Det är nåt svårbedömt och obehagligt svart på andra sidan. Inte is eller snö. I spegelbilden i vattnen nedanför ser vi en bild av en annan stad än den vi befinner oss i.

Ett antal legionärer vaktar bron och välkomnar oss över. Dom ledsagar oss över bron och följer med oss. Visar vilken väg vi ska gå. Det rytmiska dunkandet är starkare här. Vi hittar Kolenkos hus – plötsligt sugs vi in under ett fruktansvärt vrål och vi vaknar upp. En ohygglig känsla att vi upplevt nåt helt galet.

När vi vaknar åker vi till vår vän på bårhuset som ger Ernst tre ordentliga stelkrampssprutor. Vi förklarar att vi kan lindra kliandet, men obducenten berättar att det kan vara för att maskarna håller på att ”mogna”. Vi verkar ha ca en vecka på oss att leva om vi inte kan häva förbannelsen. Vi ser världen som om den vore stadd i förruttnelse.

Vi beslutar oss för ta oss till Leningrad och Kalenkos hus i denna världen. Sergei som brukar fixa fejkade visum driver nu en hårdporrbutik vid Checkpoint Charlie, och vi tar oss till honom för att ordna detta. Vi får ett väldigt vänligt mottagande. Han fixar visum, reskassa och biljetter. Resan går utan missöden och vi checkar in på ett turisthotell.

Ernst agents kontakt på plats fixar ett DJ-gig på ett inneställe, men han kör ju Gabber så det går ju inte riktigt. Men han har en annan spelning på gång. På en mer ”extrem” tillställning. Kontakten skall återkomma i frågan i morgon lördag.

Vi får reda på att det är en epidemi i stan – det är många soldater här också. Vi hittar kyrkan som vi besökte i drömmen. Där träffar vi åter snidaren/ikonmålaren Dimi som blir irriterad över att vi bara dyker upp sådär. Han vill inte att vi kommer innan målningen är klar! Vi lommar därifrån …

Walter får för sig att bjuda några lokala vänner på en drink för att få reda på vad som händer i stan. Till ingen nytta.

Vi tänker att vi skall leta upp Kolenkos hus – men, det finns inte? Hus 40 och hus 36 finns, men inget hus på nummer 38. Nåt har hänt. Vi knackar på hos 36:an. En boende säger att det aldrig har funnits men när Walter tittar mellan husen ser han en mycket mörk avgrund mellan husen. En annan dimension. En gammal man går förbi och frågar om vi letar efter 38:an? En tysk har tydligen försökt för 20 år sen .

Vi får tips att prata med Lenovich på ålderdomshemmet. Vi tar en taxi dit. Lenovich öppnar och det visar sig att han en är väldekorerad officer. Han bjuder in oss till sin lägenhet som är fylld med böcker och kartor. Vi dricker vodka och förklarar vad vi söker. Lenovich var tidigare militärläkare. Han berättar att Kalenko bodde där och dottern dog tidigt och sedan hela familjen. Det ryktades om kannibalism. Vi får ett tips om Juri Sjutsi. Han verkar vara helt fixerad vid Kalenko. Vi får en adress och ett kuvert (rekommendationsbrev) som vi ska överlämna till vakten för att han skall släppa in oss.

Vi tar oss till adressen, där vi lämnar över kuvertet. Juri välkomnar oss samtidigt som han befaller oss att sätta oss ner. Vi berättar. Juri berättar i sin tur att hans bror togs in i Kalenkos hus när han var vid fronten. När Juri försökte få tag på sin bror sa han att brodern inte var där och Juri sköts. Juri tror att Kalenko lever. Han vill att vi försäkrar, att om vi ska få göra eftersökningar,  så måste vi lova att döda Kalenko. Vi får ett telefonnummer där vi kan få allt material vi behöver. Vi får papper som identifierar oss som GRU-anställda. Han varnar oss också för den reguljära armén. Vi dricker och skålar för brodern – Boris.

Efter besöket tar vi oss till hotellet där vi återigen drömmer. Vi slungas rakt in i Kalenkos hus. Huset kan bara beskrivas som ett inferno. Helvetet. Allt känns helt svart. Blod och aska. En obeskrivligt lukt som biter sig fast. Kalenko visar sig. Han är en lång man som erbjuder sig att visa barnen vägen. Ju längre vi går  ner i korridoren desto mer förvridna blir målningarna av hans gamla ädlingar till förfäder. Väggarna förändras omärkligt ju längre vi går och till slut vandrar vi i rena stålkorridorer.

Vi kommer till en godshiss. Vi går in, men Kalenko stannar och betraktar oss medan dörren hastigt stängs och hissen börjar röra nedåt. Vi åker i flera timmar i hög hastighet i en hiss utan knappar, bara rena släta väggar. Det stinker av urin. Det går inte att ta sig ut. Hissen stannar efter vad som känns som en evighet. Nu är vi i helvetet. Bokstavligt. Vi möts av öronbedövande skrik som kommer från alla håll. Vi befinner oss i botten av ett oändligt djupt schakt – flera mil ner. Det går inte ens att se att det tar slut när man tittar upp.

Gamla byggnader och trappor så långt ögat når. Det finns oändligt många nivåer under oss. Golv och tak flyter samman, trappor går upp och ner samtidigt. Oljig svart rök lägger en hinna av sot överallt. Vi är nu inne i Shagidiels citadell!

Tusentals barn inspärrade i burar. Alla är infekterade av maskar. Maskar som sjunger. En disharmonisk och vansinnig sång. Snart är vi helt indränkta i blod och sot. Vi försöker lyfta Helmut, som vi träffade tidigare, men han drunknar framför våra ögon i en sörja av blod och avföring. Vi går och går i flera dagar. Oändligt hungriga och törstiga. Walter använder drömkraft för att få fram vatten och choklad. Girigt dricker vi av vattnet och äter av chokladen. Fan vet hur länge den lilla bryggan till måltid räcker …

Vi stöter på de tre Nefariterna. Vi pratar med dem, och kommer plötsligt ihåg att Kalenko har en hustru och två döttrar. Nefariterna verkar vara dessa. Vi sluter så en pakt som går ut på att vi ska stoppa de inkarnater som vi släppte loss. Nefariterna låter oss förstå att de är ditskickade för att stoppa oss men att de inte heller måste anstränga sig till det yttersta för att åstadkomma detta.

Vi får reda på att en inkarnat finns i Berlin, en i Moskva och en här i helvetet. De män som vi trodde hade lagt förbannelsen på oss är oskyldiga, och vi lovar att släppa dem fria eftersom det var inkarnaterna som förbannade oss. Nefariterna drar ut på sina ”ansträngningar” att hindra oss från att nå till hissen. Hissdörrar går igen och den går fortsatt nedåt när dockan vaknar till liv för att sedan visa oss vägen. Vi följer dockans anvisningar genom vad som verkar vara en enorm labyrint.

Stanken och röken blir tjockare och tjockare. Förtorkade lik överallt. Det blir kallare och mörkare ju närmare vi kommer labyrintens mitt. Människor är sammansmälta med stål. I slutet av korridoren finns en ensam cell. Vi kan skönja konturerna av ett barn. Det är Pjotr! Han ser dockan – han tar dockan – och hans vansinnesskrik gör att inkarnaten här i helvetet nu förstår att ett av barnen har vaknat. En stor sal av stål med blod överallt. ”Han kommer”, säger Pjotr.

Och mycket riktigt, där är han: Shagidiels dröminkarnat. Grotesk och kortväxt med lätt orakat ansikte. Klädd i kläder av östeuropeiskt snitt. Galen blick. Walter försöker med hjälp av sina nya drömförmågor att stoppa honom, men han bara fortsätter rakt mot oss och buren. Ernst gör en ansträngning att drömpåverka golvet att öppna upp sig som en bur i vilken han skall falla ner i – men utan att lyckas.

Han kommer nu rusande i våldsam hastighet mot oss, och är bara ett par steg från oss, när Frieda lyckas släppa alla kroppsliga och jordbundna tankar och bara låta intighetens drömlika tillstånd låta henne rasera en gigantisk stålbalk som faller rakt ner på Inkarnaten som mosas i ett slag. Detta är så episkt att vi bara står där helt förundrade över vad fan som just hände?

Då vaknar vi upp från drömmen och befinner oss återigen på hotellet.

 

13/10 2023 – Session 6.

Vi vaknar upp på hotellrummet i Leningrad. Vi förstår inte vad som är sanning eller falskt, men vi vet att vi i ett lyckslag dödade inkarnaten i helvetet. Nu återstår en i Berlin och en i Moskva.

BPM har ett gig ikväll. Vi funderar på att hänga med och ta lite svamp för att bryta genom drömbarriären. I en industrilokal utanför Leningrad drar horder av hålögda ungdomar in. Klubben heter Vagina Dentata.

Alla är beredda att dra om polisen kommer. Vi köper lite svamp av en tjomme, duktigt med dollar för honom. Vi tar det och kräks. Sedan tar det ca två timmar för svampen att kicka in.

Det börjar koka i oss – kaleidoskop, aggression, gabber, smutsiga väggar, våta och fräna andedräkter. Frieda känner att hon inte är där inne längre, den våldsamma upphetsningen genom musiken och transen har gjort att hon brutit genom. Hon ser monster som står i en ring runt och väntar – väntar på att få slå till. Ett dussin människor har brutit genom. Frieda förstår att vi är som får som snart skall slaktas. Men hon kan inte hejda sig. Det är helt galet – svettiga kroppar, vild orgie och dans på ett torg, 400 – 500 människor fullständigt i extas, både Frieda och Walter deltar i orgien och dans helt uppslukade av detta backanaliska vansinne.

 

Ovanför torget syns två svarta solar. Groteska varelser står gömda runt om i skuggorna. Plötsligt slits en tjej mitt itu av ett monster som smugit fram. Tarmar och blod forsar ur henne, men hon skriker trots detta rakt ut i extas och fullständig njutning. Walter bodyslammas plötsligt av den ortodoxa prästen som skriker åt honom att han måste härifrån. Han lägger snabbt handen på Walters panna. Walter kastas tillbaka till verkligheten där en polis handfängslar honom. Han gör samma sak med Frieda.

Nu medveten om monstren, får BPM en ingivelse och spelar en av skivorna baklänges. Helt plötsligt befinner han sig i ett kloaksystem. Där står han med full DJ-utrustning och sina skivor när han blir medveten om ett väsande ljud som kommer närmare.  Det här låter som nån slags entitet som bara kan vara ett monster. Snabbt som ögat får han med sig sin ena skivväska och flyr i motsatt riktning. Efter ett kort tag springer han på prästen som kastar BPM tillbaka till verkligheten i närheten av hotellet. Endast iklädd ett par Martens och kortbyxor i det kalla oktobervädret tar han sin skivväska och beger sig tillbaka till hotellrummet.

Walter och Frieda släpps efter att de visat upp GRU-handlingar och rekommendationsbrev. BPM däckar på sitt rum och drömmer om ryssarna vi dödad – Filip, Sasha och Viktor. De är inte nöjda. De påminner BPM om vårt löfte och väser att vi måste hälsa på  Germanishe Gemainschaft: ”Ta er an Freude och hans chef. Håll vad ni lovat! Släpp oss fria!”

Walter drömmer om muskler och nazism – den starkes rätt – skönhet genom styrka. Han deltar i ett massmöte och är kraftigt upphetsad av idén av ett folk, en ledare. Frieda drömmer om att hon är i Berlin. Mitt mellan två ödetomter på Lychener Straße ligger det ett hus där GG har sin verksamhet.

Frieda Walter och och BPM diskuterar nattens händelser. Vi kommer överens om att skall flyga hem till Berlin med första kvällsflyget. Två män följer efter oss ända fram till gaten. Vi sätter oss i baren så att vi kan se de två i spegeln mittemot bardisken. BPM beställer två tjejdrinkar (Cosmopolitan) till våra förföljare när vi väntar på flyget. De är inte roade av tilltaget. Vi flyger odramatiskt hem till Berlin, landar på kvällen och åker hem till varsin lägenhet.

Posthögen på hallmattan är stor och tidningarna skriver fortfarande om morden i Purgatovs villa. BPM hittar en artikel om Leonard Freude och GG. Han ser bra ut och är ca 175 cm lång. Han insisterar på att de är demokrater som inte har nåt med nationalsocialism att göra.

Walter återställer templet i sin lägenhet. Han vill känna sig säker i sina ritualer. Karvar i trä – gör ett självporträtt som han är jättenöjd med. BPM saknar skivor i sin samling, Han ringer runt för att köpa nya. Alla utom tre riktiga rariteter går att få tag på. Frieda söker på nätet och i sin databas. Frieda hittar inget om GG före återföreningen. Däremot hittar hon en del nyheter daterade efter återföreningen. Bland annat om nynazister som har etablerar sig i ett övergivet hus i stan. Frieda känner igen det direkt,  det är huset i hennes drömmar. En med rubriken ”Razzia i GG” för ett år sen. Hon hittar även artikel om Freude.

Frieda ringer Gunter Spasnick på Berliner Allgemaine. Hon frågar om GG. Han säger att de är stora vapenhandlare. Ryska AKM har bland annat använts av danska Hells Angels.

Ny morgon. Walter ringer Wilhelm Strobl för att vi skall kunna nästla oss in i GG. Strobl ordnar ett möte med Freude på Lychener Straße. Vi träffas vid lunch på ett arbetarfik. Hundarna utanför känner av Walters och Friedas ”mörker” och skäller oavbrutet. Vi diskuterar hur vi skall lägga upp mötet och om att det nog är så att  Freudes chef är inkarnaten. Vi går till en antikvitetshandlare för att ekipera oss med SS- och nazistsymboler. BPM köper en totenkopfring, Walter en tändare med en symbol från kriget. Frieda köper en dolk och vi slänger även med ett par lugerpistoler.

Vi beger oss till GG:s högkvarter för att reka lite inför kvällens möte. Vi sätter oss i fiket en stund. Alla tittar lite misstroget men vi ignorerar dem. Ganska snabbt konstaterar vi att det inte finns så mycket tillgängligt att reka utan att väcka misstankar. Walter och BPM känner att nåt är fel med, eller i, huset. Vi kollar eventuella flyktvägar. Vi lämnar och uppsöker ett bibliotek för att lära oss lite bakgrundslingo och historik som har med nynazism att göra.

Vi tar efter det Friedas bil tillbaka vid halvsextiden. Vid första grinden står ett gäng skinheads och vaktar. De muddrar oss och imponeras stort av Walters tändare och BPMs ring. Friedas stilettkniv hittar dom inte. Vi hälsas av en strebertyp som säger att vi är välkomna upp. Väl uppe på tredje våningen leds vi in till ett rum med en enkel säng och ett skrivbord. Där inne sitter Leonard Freude och sköter nån slags administration. BPM agerar livvakt och ställer sig bredbent vid dörren. 

Freude visar sig vara oerhört och obehagligt välinformerad om oss. Han vet att vi vet att dom smugglar vapen och knark från forna Ryssland. Det som vi trodde skulle vara ett samtal som skulle få dem att tro att vi är en tillgång för ”saken” utvecklar sig snabbt till ett förhör och en uppvisning av deras förträffliga förmåga att göra bakgrundskontroller. Vi viker dock inte ner oss utan spelar vidare och erbjuder våra tjänster.

Freude säger att vi här och nu har en möjlighet att visa vad vi kan. De har ett antal fångar som behöver tas om hand. När vi kommer in i cellen med fångarna så säger Frieda att hon inte är med på detta och om hon behöver lämna så gör hon gärna det. Hon eskorteras ut av tre vakter och låses in i ett mörkt rum.

Leonard förklarar nu för Walter och BPM att dessa herrar skall torteras och märkas. Det är en misstänkt polis, en konkurrerande nazistföreningsrepresentant samt en som misstänks ha sålt information om GG. Walter börjar med att tortera nazistkonkurrenten – uppgiften var att märka honom såpass att det avskräcker hans kompisar. Han misslyckas och råkar döda honom direkt. Hoppsan.

Walter fortsätter med den som misstänks för att ha sålt information. Han knäcks ganska lätt och berättar att han är journalist och ville Walraffa sig in i organisationen för att kunna skriva världens scoop. Innan de sätter igång med den tredje så går de ut och tar en cigg med vakterna, som inställsamt berättar om sina nassegärningar.

Frieda, som letts in till ett rum utan fönster där hon nu är inlåst, sitter beredd att dra sin kniv. Walter tar nu sig an den sista fången som visat sig vara en hårdare nöt att knäcka. Han tar en hel del stryk, men till sist när Walter gröper ur ena ögat med en sked bryter han samman och erkänner att han är polis. Frieda släpps så ut, när Walter och Ernst lyckats med sitt uppdrag, och återförs med sina kamrater. Vi får nu reda på att vi ska träffa chefen imorgon kväll och  bjuds ner till konserten som snart skall börja – en slags folk-techno-bodymusik. Den framkallar en ganska ångestskapande känsla som både Walter och Frieda gillar. Ernst gillar det dock endast av musikmässiga skäl. Walter tar med två villiga tjugoåringar bakom scen för att ha kul med. Sen går vi därifrån. Tillbaka hem.

Walter försöker nå Leonard i drömmen. I drömmen ser han att han blir påsatt bakifrån av någon. Freude utstrålar förnedring, ilska och rädsla.

Vi vet faktiskt inte hur vi ska kunna ha ihjäl en inkarnat. Vi beger oss till klubben – väldigt mycket nazister här idag. Vi muddras inte den här gången, utan leds upp till tredje våningen och till ett rum med ett stort matsalsbord. Det är väldigt mörkt – brinner bara lite i en kakelugn. Stora stolar med höga ryggar och en kristallkrona – vid fönstret står en MG4 kulspruta uppställd. En vakt står posterad vid dörren.

Ernst Vogel heter Leonards chef – det är han som vi tror är inkarnaten. En man i SS-uniform. Håret kortklippt med sned näsa. Lång och smal. Han ler och börjar fnittra och attackerar. Walter lyckas få tag i en vakts vapen och undviker attack. BPM tar ett språng mot kulsprutan. Frieda sätter en kniv i honom men han tar ingen skada. Walter tömmer ett magasin utan att skada honom. Frieda lyckas få tag på maskingeväret och lyckas sätta en kärve i honom. I nästa situation så slänger Ernst en blomkruka mot Vogel som slår Frieda medvetslös. Hon känner en blixtrande smärta och att något knäckts i kroppen. Antagligen ett revben.

Plötslig slår Leonard Freude upp dörren och drar en märklig pistol av guld. Skottet träffar Vogel, som vi nu förstår är en Razid, dvs inte en inkarnat utan en krigardemon. Freude skriker att vi ska ge oss iväg nu!! Vi träffas alla av vit fosfor när Vogels huvud exploderar. Freude säger att han lovar att vi får leva om han aldrig får se oss igen. När vi staplar ner för trappan så skriker Freude att den vi söker finns i Ryssland och är chef för Slava.

Vi åker i racerfart till sjukhuset och vår gamle vän. Vi får morfin och sövs ner eftersom vi är allvarligt skadade. Och där slutar vi för idag.

 

11/11 2023 – Session 7.

Vi ligger några dagar på sjukhuset och sen linkar vi, ganska trasiga, hemåt till Walters lägenhet.

Gershoms historia: Han är inte död! Han befinner sig i en källare där en demon skär delar av hans kropp i över 10 000 år. I en sekvens så ser han sig själv hänga flådd på ett kors i verkliga världen. Detta är inte verkliga världen. Det är helvetet. För att inte förlora förståndet så har han haft ett mantra ”jag är Gershom – jag är nazistjägare” som han har repeterat för sig själv. Då och då försöker han att bryta sig loss från detta helvete. Nu gör han ett nytt försök, (HENRIK SLÅR 5 OCH 6 PÅ TVÅ SEXSIDIGA!!!) och han lyckas alltså efter 10 000 år att vakna upp. Dessutom utan att bli galen på kuppen.

Han vaknar upp och när hans dimmiga blick lättat ser han någon som ser ut som en läkare. Han säger till honom att det verkar som han är tillräckligt frisk nu och kan skrivas ut.  Shagidiel (läkaren) lovar att Gershom släpps fri om han tjänar Shagidiel och dessutom lovar att göra allt för att stoppa resten av gänget. Gershom är förbannad av Shagidiel.

Han skriver på ett utskrivningsdokument och inom kort vaknar han upp naken på ett betonggolv. Han hör Gregoriansk sång. Vadar i grumligt vatten och ser ut att komma fram till en kyrka där det finns en svart madonna i ett masoleum. Den svarta madonnan kommer till liv och säger att hon kan befria honom från Shagidiels förbannelse om han lovar att istället tjäna henne och jobba mot att Shagidiel inte släpps fri i denna värld. Madonnan rör vid Gershoms panna och han känner en känsla som han inte känt på 10 000 år. Han vaknar nu upp i sin lägenhet och känner sig helad.

Gershom ringer till Walter – Walter och alla blir chockade – han berättar allt för oss – men vi är naturligtvis tveksamma. Gershom säger att han kommer över istället – vi är på vår vakt. Väl på plats i Walters lägenhet så berättar han att Svarta Madonnan är på riktigt och Walter säger att vi sett tavlor på henne i en kyrka i Leningrad.

Vi får ny information om Slava, en hemlig organisation med starka band till den ryska armén. Den nye ledaren heter Dr. Gregorij. Väldigt många militärer är knutna till Slava. Stora mängder vapen från Ryssland har, via Slava, hamnat på den tyska marknaden genom GG:s försorg. Vi beställer fyra biljetter till Moskva, men får reda på att vi behöver visum. Nästkommande dag tar vi oss till flygplatsen och flyger till Moskva. Väl i Moskva hör vi rykten om ett kolerautbrott. Säkerhetskontrollerna är stenhårda. Gershom känner av Svarta Madonnan. Det luktar av henne. Verkar som hon står nära Ryssland. En helt främmande kvinna kommer fram till Walter och kallar honom Boris. Hon smyger åt honom en dossier om Slava.

Slava är, föga förvånande, ultranationalistiskt och vill återupprätta tsarriket. Många militärer som tjänstgjort i Afghanistan. Pjotr Leskov ledde organisationen tidigare. De smugglar opium och hasch. Har kontakt med GG. Men dossiern säger också att det finns en skuggeneral som leder organisationen. Moderata medlemmar har rensats ut och endast de hårdföra finns kvar i leden. I Moskva finns ca 500 aktiva medlemmar. Toppstyrt. Vare sig KGB eller GRU vågar konfrontera organisationen – de är för mäktiga. Media skriver heller inget om Slava. De få journalister som skrivit något om dem har försvunnit. Man räknar med att runt 100 000 personer i armén sympatiserar med Slava.

Det dyker upp ett namn: General Stasky. Han har figurerat i media ett tag. Eventuellt kan detta vara skuggeneralen. Vi är på hotellet. Det knackar på dörren. En militär står utanför och meddelar att ”General Jurij Sascharin vill träffa er inom kort. Ikväll vid nio.” Vi får en karta som visar vart vi skall ta oss.

Ett telefonsamtal med en av Walters kontakter, Vladimir Polentskij, får ett abrupt slut när han lägger på. Vi inser att vi och/eller han är avlyssnade och att vi har bråttom innan några dyker upp hos honom. Vi får tag i en taxi som tar oss till ett betongghetto i utkanten av Moskva. Vi går in i ett lägenhetskomplex på nionde våningen, kommer fram till lägenheten och dörren står öppen. Vi går vaksamma in i lägenheten och stänger dörren efter oss. Vi hittar vår gamla kontakt död i lägenheten när vi hör sirener som kommer närmare. Walter snor hans tjänstevapen och så sticker vi. Vi märker att vi är lite instängda men tar oss snabbt nedåt.

Nu ligger vi ganska brunt till, eftersom loftgångarna är bevakade från parkeringen. Vi tar oss ner till andra våning och knackar på en lägenhet där vi mutar kvinnan som öppnar – vi kastar oss fram till balkongen på andra sidan. Vi hänger oss i räcket för att sedan hoppa ner. BPM blir träffad i handen när polisen urskillningslöst skjuter in i lägenheten. Sedan rycker vi fram i  terrängen men vet inte var vi ska ta vägen.  – vi springer och tar skydd bakom ett hus. Walter får ett skott i låret så han faller handlöst ner för en slänt. Under visst tumult så tar vi oss i säkerhet i ett källarförråd där vi förbinder oss. Vi hittar en ventilationstrumma som Frieda kan ta sig igenom för se vad som är på andra sidan. Där är ett parkeringsgarage. Hon köper hasch av några ryska ungdomar och frågar vilken bil hon ska stjäla – de skrattar gott, pekar alla samtidigt på samma bil och säger att hon ska ta ”surgubbens” VAS Lada. Hon kör genom en kontroll och till källaren som gänget sitter i. Två poliser upptäcker oss och under tumult så lyckas vi övermanna dem och ge oss därifrån. Dock, efter ett galet förslag från BPM, så sjunger Frieda så erbarmligt dåligt att en polisbil hänger efter. Det blir biljakt. Ytterligare en polisbil sluter upp i jakten – BPM tappar ut kpisten ur bilen när han ska ge eld. Gershom lyckas skjuta sönder däcken på den ena bilen som kraschar in i den andra polisbilen.

Vi tar oss till ett privatägt tyskt sjukhus där Gershom betalar 50 000 D-mark – no questions asked. Får med oss tillräckligt med smärtstillande. När vi kommer till hotellet så dumpar vi bilen och en portier kommer fram och säger att vi måste ta oss till vårt möte omgående. Mötesplatsen är en pub som heter Sokol Pivnaja där vi välkomnas av en stor man som bjuder på öl. Det väntar en bil på baksidan som vi sätter oss i. Vi åker i ca en halvtimme i mörkret. Bilen stannar i ett oansenligt kontorsområde, vi visas in på kontoret till en fiktiv firma. Där bakom ett skrivbord sitter en man. Vi ser genom illusionen och ser istället en figur stor som en sumobrottare med blå tunga. Han säger att han är Jurij Sasharin. Han förklarar att han vet att det är vi som släppt ut inkarnaten. Och att vi bör infiltrera Slava för att komma åt inkarnaten. Vi skapar falska namn åt oss och får nya id-handlingar. Vi kokar ihop en historia där vi är med i en hemlig grupp som heter ”Kampfgruppe Neue Deutschland” från Hamburg. Våra under cover-namn: Walter = Walter Sheifer, BPM = Sven von Gerber, Gershom = Hermann Grünstadt och Frieda kallar sig för Ester Stern.

Jurij vill att vi hittar dokument och bevis som avslöjar Slava. Vi vet att det är en fest för systerorganisationer och Jurij säger att han skall fixa en inbjudan till oss. Gershom som är nazistjägare och har god kännedom om nynazistiska rörelser fabulerar ihop en perfekt bakgrundshistoria för KND och vi ger honom uppdraget att spela vår ledare. Vi repeterar in vår story. Vi hyr en svart BMW och beger oss så till ett palatsliknande hus där en liten kopparskylt avslöjar att ”Stiftelsen för krigspsykosforskning” och ”Slava” huserar här. Vi blir milt muddrade. De hittar inte Friedas Stövelkniv. Vi känner att högkvarteret är ett ont näste. Alla blir vi påverkade av detta. Vi hänger av oss och går in i salongen där alla får ett stort glas vodka. Golvet är av marmor och allt är väldigt exklusivt. I stora salongen finns en utställning om hur illa adeln har behandlats och som berättar om förräderiet vid oktober-revolutionen. Allt berättat med en svulstig och patriotisk ton. 

Det står en man längre bort som känns extremt farlig – väldigt otäck. Superintelligent, manipulativ och livsfarlig. Han kommer fram och hälsar oss välkomna. Vi utbyter erfarenheter och diskuterar hur man kan skapa så mycket oordning i världen som möjligt. Utbyter chauvinistiska självklarheter. Vi bestämmer ett senare och personligt möte med honom. Kvällen spårar ganska snart ur, alla festar hejdlöst – vi dricker måttligt och ”minglar” runt för att snoka reda på allt vi kan – alla utom Walter, som naturligtvis dricker mer än alla andra och nu har fått syn på glädjeflickorna. Vi andra försöker utforska så många rum vi kan. Vi hittar dokumentskåp med rekrytinformation och ett strategirum med tennfigurer. Vi söker oss vidare och försöker beta av så många rum som möjligt på kortast tid. BPM har tagit tag i en glädjetös som han använder som en ursäkt för att ta sig in i olika rum. Ett av alla dessa rum har ett kontor där det sitter två män. Flickan berättar att det där är Gregorij som försöker bevisa släktskap med adeln. De fortsätter vidare i huset …

Frieda och Gershom kommer in i ett undersökningsrum där de hittar dokument om bestialisk tortyr. Det finns även frysta kroppar i ett rum. Nadja Pavlova, en officersaspirant verkar det vara. Det bedrivs sjuk ”forskning” här i huset.

Flygbasen F3 är ständigt återkommande. I ett rum ligger en katatonisk människa i fosterställning. Vi smyger vidare in till ett kontor tillhörande Fjodor Gregorish, fullt med tortyrredskap och massa böcker om tortyr och förhörsteknik. Walter är nu i trädgården och deltar i en orgie. Vi känner igen General Statskij på en bild i en tidningsurklipp. Han är en av inkarnaterna! Vi hittar även akter om tortyr som vi tar med oss för att lämna över till GRU. Vi ser även ett inramat foto på väggen som föreställer på en man – det ger ifrån sig väldigt dåliga vibbar. I ett av rummen nära entrén sitter vakter med kalashnikovs. Betar av ett antal rum som inte ger något av värde. När vi går ner för trappan stöter vi på Nigel Harcomb – som verkar känna igen oss! Precis när vi tilltalar honom så försvinner han i tomma intet. Vi får får lite panik och bestämmer oss för att gå härifrån. Men Walter är naturligtvis borta (han har lite för roligt ute i trädgården). Vi letar runt och Gershom hittar ett medlemsregister i ett av rummen – han tar med några sidor. Vi skyndar oss ut ur huset och får till slut även med oss Walter.

Senare tar vi kontakt med Jurij och lämnar över materialet. Vi får en ny lägenhet eftersom vi inte vågar gå tillbaka till kontoret. Vi får en natts välbehövlig sömn. När Walter vaknar upp så upptäcker han att han fått med sig en liten bok från festen. Titeln är ”Rysslands skyddsängel”. Den handlar om en ärkeängel som är inkarnerad som ett litet barn som hindrade en demon att materialiseras i denna värld. Detta skall ha utspelats i Leningrad 1942. Inkarnationen skedde i Kapchenko-katedralen som stått sen förra seklet. Det är samma kyrka som Walters porträtt målades i. Gershom känner starkt att det är där Svarta madonnan uppenbarade sig. Det knackar på dörren – en militär säger att vi ska föras till ett annat safehouse. Vi är ganska misstänksamma. Vi får ingen bra känsla av detta. Vi inser att detta är en fälla. Vi avrättar tre av vakterna point blank. Nedanför står det minst fyra bilar med fler vakter som nu skjuter mot oss. Walter föreslår att vi bränner en madrass så att brandkåren kommer. Vi tar oss hukande ut på balkongen. Walter verkar inte fatta riktigt vad han ställt till med. Brandkåren kommer men vi blir inte räddade. Vi springer ut lågt skjutande – det brinner för fullt – vi måste ut! Tjugo kpistar riktas mot oss och vi tillfångatas.

Vi ser att det är F3-soldater. Vi förs till en flygbas och körs ner i en underjordisk flyghangar. Det är en löjtnant och sex soldater som tar hand om oss. Hissar tar oss långt ner i berget. Väldigt långt. Enorma korridorer som slutar med en stor ståldörr – och bakom den blir vi inlåsta i varsin cell som har galler mellan oss.

Vi är fångar här nu. Gershom vill gå på toaletten där han tar av sig sitt bälte och när de är på väg tillbaka så övermannar han bägge vakterna. Knäcker nacken på den ene och skjuter den andre. Han befriar oss men har ingen aning om vad vi ska göra nu. Walter tar på sig en av soldaternas uniformer. Vi hittar rejält med kpistar och ammunition. Vi går igenom rummen för att hitta en väg ut.

Vi tillfångatar en malaj som tipsar om att bästa sättet att ta sig ut är genom hangaren, men vi bestämmer oss för att rensa rent i kommandocentralen. Vi övermannar en officer som vi stryper och tar hans nycklar. Gershom tar på sig uniformen som passar perfekt! Vi tar oss in i kommandocentralen och binder två vakter. Vi binder även två övervakare i övervakningscentralen när vi ser en överste på väg ner i kommandocentralen. Frieda lyckas hacka systemet och blockera det så att det inte går att få igång larmet.

Vi tar oss ner till kommandocentralen och dödar fyra soldater, men översten gör motstånd och träffar Gershom i axeln som blöder mycket. Vi förbinder såret och låser armen i ett fast läge. Vi förstår att det finns planer på att attackera andra militärbaser. I en riktigt lyckad hacker-attack mot databasen, lyckas Frieda radera alla planerna. Vi har raderat all data och information om hur de ska utföra sina attacker.

Drop Table and computer is gone!

Dessutom – vi har fått reda på var generalen finns. Han befinner sig på en missilbas som heter M13. Vi tänker att vi måste ta oss dit. Vi väljer att ta oss ut till basen med en helikopter, Walter är ju gammal pilot. Vi chansar på att han är tillräckligt nykter och så flyger vi iväg. Vi landar en bit utanför M13 i en glänta. Nu skall vi klippa generalen, Rambo style. Vi ändrar oss dock och flyger in och landar på basen istället. Frieda övertygar personalen på basen att hon har ett viktigt meddelande till Generalen.

Vi förs nu långt in i berget, på vår väg till generalen. Passerar groteska demonhundar, allt känns typiskt och vi känner undergången flåsa oss i nacken. Väl framme så möts vi av en bestliknande människa bakom ett skrivbord och tuggar på en cigarr. Han växer så till en enorm och en förskräcklig syn och rummet har i ett slag bytt skepnad. Han är minst tio meter hög. Vi matar alla kulor vi har i honom. Gershom försöker nu åkalla Svarta Madonnan för att attackera, men misslyckas. Walter har ju dockan i innerfickan och med hjälp av den försöker han kanalisera hjälp till Gershom i ytterligare en attack.

Plötsligt står Nefariterna i det enorma rummet. Gershom får hjälp av dem att i ett slutgiltigt drag förgöra honom. Det lyckas och hela taket rasar in och krossar inkarnaten. Våra sinnen kan nu inte hantera vad som hänt där vi står i ett dammig och övergiven missilbas.

Vi kan inte ta in vad som hänt och för att inte bli helt galna så rationaliserar våra hjärnor bort det som hänt. Vi kommer inte att komma ihåg någonting och kan heller inte återberätta det. Däremot så kommer vi på något sätt ihåg att den sista inkarnaten befinner sig i Leningrad. När vi tillslut kommer ut, har Jurij Sasharin och hans mannar tagit kontroll över basen. Han säger att den stora krisen har börjat och att vi måste ta oss till Leningrad. Och där slutar vi idag.

 

Black Madonna 2/12 2023 – sista kapitlet

Vi sövs och förs till Moskva. Vi är skadade och skottskadorna gör sig påminda nu när adrenalinet försvinner. Vi vet inte hur länge vi varit borta – men sjukhuspersonalen säger att vi varit där en vecka. Sacharin dyker upp. Madonnan verkar hjälpa oss för vi läker väldigt bra.

Han berättar att Leningrad håller på att falla sönder i inferno och kaos. Han säger att vi måste göra det som krävs – för att ingen annan kan. En ikonmålare kan hjälpa oss in där vi ska träffa Seshenko. Han är bunden till katedralen och kan inte lämna den. Walter lämnar dockan kvar – inget från Madonnan kan hjälpa oss i detta uppdrag. Något säger oss att detta är vårt sista företag – kanske för alltid. Vi får tag på bra med militär utrustning.

Nesterov, ikonmålaren säger att Madonnan väntar på oss och vi måste skynda oss på vår resa.

Vi ser på teven på sjukhuset att man rapporterar om en koleraepidemi i Leningrad. Vi kliver in i en väldigt gammal rysk skåpbil. Det känns som att vi är väntade när vi närmar oss katedralen i Leningrad. Vi släpps igenom en liten militärpostering.

Vi ser ett grönt skimmer i vissa områden. Oroande. Det skaver som fan.

Vi kör in i ett gammalt nedgånget område i Leningrad och smyger oss sedan fram över några tomter och kommer så fram till en gammal nedgången katedral. Katedralen är byggd i svart basaltsten. Det finns ju inte här. Kan vara importerat från Sverige.

Katedralen är väldigt eftersatt och växtlighet har tagit över delar av insidan av byggnaden. Vi ser ett antal människor, verkar vara fördömda legionärer, kanske ett hundratal som står och tittar mot katedralen. Eftersom vi är Shagidiels tjänare, får vi alla (förutom Gershom) ett halsband som skall skydda oss. Vi går hand i hand tillsammans in i katedralen. Ikonmålaren säger till Walter att många, nästan alla barn, finns kvar i Kalenkos villa. Vi lovar att göra vårt yttersta för att befria barnen.

När vi kommer in ser vi att alla ansikten på ikonmålningarna är svarta. Och altaret ligger i ruiner och har rasat in. Många av ikonerna, och även Jesus på korset, är svartmålade och förkolnade.

Det är sen eftermiddag och solen lyser in svagt. Här inne väntar Ivan Tjevchenko, munken. Vi välkomnas och leds fram till nedgången till kryptorna. Vi kommer ner i en gång med en massa kryptor. En trappa av svart basalt leder mer än 20 meter ner. Varje krypta hör till en familj. Det brinner ljus och ligger torkade blommor i vissa.

Vi kommer till en tung bronsdörr, innanför brinner ljus och det finns bilder på Madonnan utan barn. Det finns en offerbrunn i rummet. På gallergrindarna hänger bilder av madonnan med sträng blick. Det står även en Madonnastaty i full storlek innanför gallergrindarna. Vi inser att det var här Gershom dök upp när han återuppstod. Vi får reda på att Madonnan kommer att ta en av våra kroppar i besittning för att vi skall kunna besegra Shagidiel. Thevshenko vill inte att vi ska frigöra några barn. Då kommer allt bara att återupprepas igen och igen. Magda bar med sig inkarnaten. Vi får inte öppna dörrar i Kalenkos hus!!

Det känns som att vi bara är brickor i ett bisarrt och sjukt spel just nu.

Walter blir urvald av Madonnan och lämnas ensam med henne och han försätts i trans. Många timmar passerar och vi väntar otåligt. Plötsligt hör vi ett brak och när vi störtar in i rummet ser vi hur Walter  ligger på golvet. När han reser sig ser Frieda en dubbelexponering av Madonnan. Walter berättar att hans bölder inte kliar längre och att han inte har något röksug kvar, vilket gör oss mycket oroliga.

Det är hög tid att ta sig till Kalenkos hus nu.

Vi börjar med att gå mot huset för att undvika patruller. Vi smyger oss fram. När vi har gått i ungefär 30 minuter ser vi ett kvarter som är lite upplyst och annorlunda – den här vägen är det. Det verkar befinna sig i en annan tidsålder. Byggnaderna verkar vara 50 år äldre och det är dessutom vinter i området.

Temperaturen sjunker från 10 grader till isande minus 30 på bara några korta steg. Vi ser Citadellet – dödsängelns hus – och det är så stort att man bara anar taket på det. Vi går en bit till när vi ser några militärposteringar. Frieda försöker snajpa de två vakter hon ser. Hon misslyckas och alarmet går. Vi kämpar ner den ena vaktposten med Friedas prickskyttekunskaper samt en välplacerad handgranat. Vid den andra posteringen vid bron sänker Frieda snabbt två soldater vilket får de resterande sex soldaterna att lägga benen på ryggen. Vi avancerar vidare.

Walter ser drömmar som leder oss framåt i labyrinten. Vi följer efter. Plötsligt står vi utanför Kalenkos hus. Det ligger två bylten framför trappan – två ihjälfrusna barn. Porten är låst. Walter öppnar låset med lätthet – precis som om han visste exakt hur man gjorde! Vi kommer in i en mörk hall med flagor på väggarna och torkat blod på golvet. Adelsmän porträtteras på väggarna. Ansiktena rör sig och är förvridna. Dom ropar men vi hör inget. Det stinker av förruttnelse.

En lång mager man med hakskägg möter oss. Fyra män med automatkarbiner riktade mot oss står helt plötsligt bakom.

Vi är kvicktänkta och agerar snabbare än dem – så vi mejar ner allihop.

Walter går nu rakt i in ett annat rum med vakter. Han lyckas undkomma men tappar sin Uzi. Gershom kastar in en handgranat men glömmer att dra sprinten!! Den kommer tillbaka utan sprint. BOM! Frieda får splitter i benet av den briserade granaten. BPM sänker resolut vakterna med sin Uzi. Frieda får hjälp att förbinda sig och är på fötterna ganska snabbt igen. Vi går vidare.

BPM verkar ha psykiska problem och pratar med en osynlig person. Verkar föra någon slags inre kamp. Walter ger honom ren sprit och så rullar han en joint. BPM berättar om Morgan som får honom att göra dåliga saker. Vi lovar att hålla koll på BPM.

Vi går vidare upp till andra våningen. Fler porträtt och en halväten måltid på ett bord i matsalen.

Plötsligt står Purgatov där!

Walter känner en våldsam stötvåg när Madonnans frigörs och Walter faller till golvet. Både Madonnan och Purgatov växer i grotesk storlek och blir över 30 meter höga – känns som huset faller ner i helvetet – en vansinnig strid pågår på ett annat plan mellan dessa två entiteter. Walter vaknar upp och  hans mentala balans är återställd. Vi fattar inte vad som hänt och försöker ta skydd i matsalen. 

Vi hör barn som ropar på hjälp. Men vi har beordrats att inte öppna några dörrar eftersom förbannelsen måste brytas.

Vi går ner till bottenvåningen och går in genom en öppen dörr in till köket. Där sitter en pojke på golvet. Walter försöker smita iväg men vi ser det och han hinner inte iväg. Walter ser dock i ett av rummen ett antal döda kroppar stadda i föruttnelse. Bara barn. Vi hittar mängder med barnkroppar utan huvuden när vi går runt i huset. Makaber syn. Vi hittar 40-talet levande barn – dock helt apatiska – Walter frågar om de vill följa med – vilket några av de vill. Ett porträtt på väggen liknar en av de Nefariter som vi tidigare pratat med. Vi går ner i källaren. Barnen står kvar i trappan och väntar.

Vi kommer in i ett tempel i källaren. Ganska litet. stampat jordgolv men man ser ändå igenom det – En vrålande avgrund som störtar rakt ner i helvetet. Walter tar sig fram längs med väggen – man måste vara snabb verkar det som. I rummet innanför ser vi tre gravhögar. Vi gissar att det är Kalenkos fru och två döttrar. Walter nuddar en av händerna som ligger i den halvfyllda graven. Den försöker då dra ner honom men han undkommer med rena förskräckelsen. Han tar sig därifrån. De andra rummen är stängda.

Gershom verkar prata med ett av barnen. Han säger att hans bror är där. Han säger att han kallar honom Nazistmedlöpare. BPM ger honom en spliff och en örfil så han kommer tillbaka till den verkliga världen.

Vi går ut mot entrén, med barnen. Då står Nefariterna där och befaller oss att ta ut fler barn – endast då kan Kalenko besegras. Vi tar oss ner i källaren igen och hittar barn som förvandlats till bestar – vi slår dem medvetslösa och försöker få med dem ut. Vi tar med oss barnen som blivit monster. Vi springer på en massa barn i ett rum. Vi tar med dem upp. Vi har nu rensat källaren på barn så vitt vi vet.

På bottenplan hittar vi fler döda barn men även några levande som kan gå själva. I biblioteket finns alla böcker men även huvudena från de barn vars kroppar vi tidigare hittade. Vi avbryter några barn som äter på ett tredje barn och ber dem komma med istället. Dom lyder och följer med oss. Vi hittar jättemånga barn och samlar ihop alla som kan gå för egen maskin. Mängder av utsvultna och torterade barn!

Vi hjälper alla och skiter i vår egen förbannelse.

Vi kommer in i en av döttrarnas rum och hittar en dagbok. Sista anteckningen lyder ”Pappa kommer”. Vi förstår att det var då allt hände. När vi kommer ner på bottenvåningen så står alla barn och väntar på oss – det är ca 200 barn.

När vi öppnar ytterdörren befinner vi oss i Inferno – vi släpper ut barnen där Madonnan och Shevshenkos strid pågår. I ett enda slag så kastar sig barnen över inkarnaten och striden upphör när inkarnaten skriker. Likt pirayor så sliter barnen inkarnaten i bitar. Nutid och dåtid flyter fram och tillbaka för att slutligen landa i nutid. Kalenkos hus materialiseras. Barnen tittar på oss en sista gång och tackar innan dom försvinner skrattande ut i intet. 

Förbannelsen som vi har haft är nu bruten!! Kliandet och de sjungade maskarna är äntligen borta!

Vi träffar Nefariterna som lovar ta hand om Kalenko som ligger på marken under deras fötter. Hans skrik dränks av vägbullret och stadens myller som vi plötsligt har förflyttas till.

Vi har tydligen överlevt och börjar lite småhysteriskt skratta tillsammans. Vi bestämmer oss att gå till närmaste bar och fira att vi lever. 

Vi har aldrig känt oss mer levande!!

Och där är kampanjen över. Men de desperata skriken från barnen återkommer framöver i våra drömmar …